En del vill inte ens släppa in hemtjänsten, berättar Lena.

— Det kan vara rena småsaker som skiljer i bemötandet för att man ska lyckas.

Att bara kliva på och säga: ”nu ska vi göra mat” kan vara för direkt på. ”Nähä, det klarar jag själv”, blir ofta svaret. I verkligheten glömmer personen att äta.

Lena brukar ringa på, ta i hand och presentera sig. Hon säger att hon kommer från kommunen och vill höra hur det går med hemtjänsten. Då brukar hon bli bjuden att stiga in.

Hon berättar om ett fall där hemtjänsten prövat det mesta för att få värma mat åt en kvinna. Till slut bad de Lena om hjälp. Lena i sin tur kontaktade kvinnans dotter så att hon visste vem Lena var och varför hon besökte hennes mamma.

— Jag åkte hem till damen och vi satt ner och pratade en stund. Hon sa: ”jag skulle bjuda på kaffe men jag har så stela händer”. I själva verket visste hon inte hur spisen fungerar, berättar Lena.

— ”Ta du fram kaffet så ordnar jag det”, svarade Lena.

Efter kaffet sa Lena att ”nu ska det bli gott med lunch, vad vill du äta?” ”Köttbullar, men värm du, mina händer är så stela”, svarade kvinnan.

Besöket utmynnade i att Lena värmde köttbullarna och kvinnan dukade. De gamla måste få göra alla sysslor de klarar och leva ett så vanligt liv som möjligt, anser hon:

— Jag känner mig som en lots för de ”demenshandikappade”, säger Lena Andersson med den term hon valt att använda.

Vi träffas på äldreboendet Fyren i centrala Luleå. I allrummet på dagverksamheten för demenshandikappade finns ett stort akvarium. En äldre herre ger just fiskarna mat. En kvinna sitter och färglägger en tavla hon har gjort på en planka av drivved. Lena går runt och pratar, hon känner alla, såväl personal som dagpatienter.

I köket står en vithårig kvinna förnöjd och hackar äpplen och apelsiner till en fruktsallad.

— Jag förstår inte dem som inte vill komma hit, säger hon.

Hon var själv en av dem tills Lena lyckades locka hit henne.

Tidigare arbetade Lena på korttidshemmet här i huset. Hon trivdes bra, hade ingen tanke på att göra något annat när hon 2002 fick se en annons om distansutbildningen i Älvsbyn, bara sju mil från Luleå.

— Det var kicken att se den där annonsen, säger hon.

Plötsligt kände hon att hon ville gå vidare och lära sig mer.

Utbildningen tog ett och ett halvt år. Lena arbetade 75 procent under tiden, utom under de 26 praktikveckorna då hon var helt tjänstledig.

Med bred erfarenhet från vård inom kommun och landsting fick hon nu den teoretiska sidan av saken. Plus massor av goda exempel från såväl föreläsare som andra studerande.

Arbetsgivaren bekostade veckorna i Älvsbyn, i övrigt betalade hon sin utbildning själv. Man blir mer motiverad när man betalar själv, anser Lena.

— Det här var något jag själv ville. Sen hade jag förstås tanken att kunna förhandla med min arbetsgivare om bättre lön.

Hittills har hon fått 625 kronor i påslag, på sin halvtid som demensvårdsutvecklare.

Lena Andersson arbetar tillsammans med kommunens andra demensvårdsutvecklare, Dagny Wikström, på Socialförvaltningen. Kollegan servar äldreboendena, Lena servar personal i hemtjänst, korttidsboende och dagverksamhet. Hon hjälper också anhöriga, ger handledning och håller föreläsningar. De kan handla om demenssjukdomarna eller specifika företeelser som aggressivitet, oro, smärta eller matsituationen.

Ämnet beror på vad just denna arbetsgrupp tycker att den behöver.

Personalen kan också ringa till Lena när de stöter på problem. Ibland hjälper hon till med invänjningen när en person ska flytta till ett boende.

— Det är de svåra fallen jag kommer i kontakt med, säger hon.

Lena går alltid ensam hem till den person som till exempel inte vill äta, eller duscha. Är man två pratar man bara med varann, är hennes erfarenhet. Efteråt berättar hon för personalen hur hon har gjort.

— En tjej ringde och sa, ”det går ju, det är otroligt”, säger Lena.

Hon lägger själv upp sitt arbete. Enhetscheferna ringer och bokar henne minst en månad i förväg. Detta för att arbetsgrupperna ska kunna lägga in utbildningen i sitt schema.

Just nu arbetar hon också med ett eget projekt om måltidssituationen. Det är ett samarbetsprojekt mellan FoU Norrbotten och Luleå Socialförvaltning som ska resultera i en rapport. Hon har bland annat intervjuat enskilda vårdbiträden och följt en hemtjänstgrupp.

Projektet som hon bedrivit på halvtid är snart klart. I februari övergår hon till att arbeta som demensvårdsutvecklare på heltid.

Vad gör Lena Andersson om fem år?
— Det här är något jag vill fortsätta med. Jag försöker hålla mig à jour, går ut på nätet och tittar. Jag vill fortsätta att vidareutbilda mig, säger Lena.

Hon tycker att hon har blivit lugnare och starkare av att utbilda sig. Och hon har haft stöd både från sambo och arbetskamrater.

— Min drivkraft är att få ge andra bekräftelse och låta dem känna att de kan, säger hon.

Så bemöter du dementa …

1 Tala om vem du är och ta i hand, varje gång. För den demenshandikappade är det tre nya gånger.

2 Argumentera inte. Om det låser sig, avled och börja prata om något annat.

3 Stressa inte. Var lyhörd, läs av personen.

4 Använd korta meningar.

5 Låt personen vara med och göra det hon kan, till exempel duka
bordet.

6 Lägg din hand mot hennes när hon ska röra i gröten. Då kommer hon igång.

…och så får de lust att äta

7 Dekorera maten så den syns. Bred till exempel sylten över gröten eller lägg ärtorna på potatismoset. Eller skapa kontrast med färgat porslin eller bordsunderlägg.

8 Rensa bordet från allt onödigt så blir det lättare för personen att börja äta. Till exempel mjölk och smörgås först innan du tar in huvudrätten.

9 Om någon har svårt att äta: sätt dig mitt emot och ät själv, du blir en spegel som visar hur man gör.