Om det fanns särskilda politik-terapeuter skulle de förmodligen vara fullbokade. För nu härjar schizofreni bland de folkvalda. Och då är det inte så lätt att vara sig själv.

Härom dagen skrev moderaten Mattias Svensson om hur det är att vara moderat i dessa dagar, när partiledningen svängt politiken i 180 grader. ”När såg du senast en glad moderat?”, var Svenssons retoriska fråga. Hans inlägg gick ut på att moderaterna knyter näven i fickan och ställer upp på partiledningen så länge opinionen hänger med i svängarna. Men innerst inne sörjer moderaterna att själen försvunnit från partikroppen.

Vem är jag, måste vara en av de vanligaste frågorna som moderata valarbetare ställer sig sedan Bo Lundgren försvann. Moderaterna har alltid velat ta bort värnskatten — fortsättningsvis ska de plädera för dess fortlevnad?

Fredrik Reinfeldt och alla andra moderater har genom tiderna talat om LAS och arbetsrätten som skadliga för såväl företag som tillväxt — nu ska de lyssna på den egna rösten som förkunnar motsatsen.

Fastighetsskatten har klassats som värsta orättvisan — nu ska det orättmätiga bestå.

Det måste kosta på att stå upp för en sak om man egentligen brinner för en annan. För det kan väl inte vara så att det är glöden i sig som är drivkraften och att det inte spelar någon roll varifrån syret kommer?

Lars Ohly försöker hålla masken av god min i det elaka spel som just nu pågår i hans parti. Fast han slingrar sig som en mask på kroken. I alla år, fram till för några veckor sedan, har han kallat sig kommunist, eftersom han strävar efter det klasslösa samhället. Står han nu framför spegeln på morgonen och intalar sig själv?

” En sån som jag är inte kommunist”. Fast Ohly har redan i tidigare stadier visat tecken på identitetskris. På vägen till samhället utan klassgränser har han hjälpt Göran Persson att avskaffa arvs- och gåvoskatten. Lars Ohlys företrädare, Gudrun Schyman, har slängt masken helt och blivit Fi. Lede Fi för sitt gamla parti.

Göran Persson har nästan tappat masken. Och där bakom skymtar allt mer godsägaren snarare än partiledaren och statsministern. Perssons problem är att hans partikamrater kräver av honom att han ska hålla masken, åtminstone tills valet nästa år är överstökat.

S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul verkar aldrig ha haft någon mask. Hon säger samma saker på dagen som framför spegeln på morgonen, vare sig det gäller föräldraförsäkringen eller en misslyckad integrationspolitik.

Säkert är det otryggare att inte ha en mask att gömma sig bakom. Men det blir lättare att hålla reda på vem man är.

Margit Silberstein är politisk kommentator på Dagens Industri och medverkar också regelbundet i P1:s God morgon Världen.