Varför mobbade vi Tiina
LEDARE: Tiina Rosenberg lämnar politiken och Feministiskt initiativ. Hon fick inte 100 dagars smekmånad. De fem veckor hon befann sig i politikens centrum fick hon smaka på vår samlade ovilja att acceptera allt som är annorlunda.
Lesbisk, feminist, genusforskare, queerteoretiker, finlandssvensk, det blev bara för mycket. Rosenberg blev allmänt villebråd. Av bara farten blev det också okej att hata feminismen.
Poängen är inte om Tiina Rosenberg har rätt eller fel, om hon är trevlig eller otrevlig, eller om Feministiskt initiativ behövs eller ej.
Frågan är varför en stark, tydlig och originell kvinna väckt så häftiga känslor — och vilka krafter som nu drar nytta av det? Lider vi av kollektiv homofobi? Eller är det bara det annorlunda som väcker våra primitiva och sämsta instinkter?
Högerns tankesmedja Timbro driver sedan länge en kampanj mot genusvetenskapen, liksom mot feminismen i största allmänhet och teorin om könsmaktsordning i synnerhet. Att män som grupp är överställda kvinnor som grupp är plötsligt så kontroversiellt att det ses som ”extremfeminism”.
Tiina Rosenberg skriver själv i Dagens Nyheter (den 13 oktober 2005):
”I Sverige där de flesta partier för ett halvår sedan formligen tävlade om att kalla sig feminister har denna beteckning nu blivit ett skällsord. För en forskare är det intressant att reflektera över hur en sådan förändring har gått till. En anledning är att en dissonant och sinsemellan oliktänkande feministisk debatt fungerar illa i en konsensusinriktad kultur där avvikande röster stör den goda ordningen. Samtidigt är det svårt att undkomma en misstanke om att en systematisk kampanj mot genusforskning och genusforskare är på gång.”
Forskare har, enligt Rosenbergs artikel, anklagats för att gå socialdemokraternas ärenden. Timbros ifrågasättande av all forskning om hur kön påverkar våra möjligheter att delta i samhället på lika villkor har fått ett fantastiskt genomslag.
Visst kan man säga att det nya partiet och Tiina Rosenberg själv bidragit genom de många utspelen och grälen i medier om småsaker och personliga konflikter. Likaså kan man ha åsikter om huruvida de Fi-frågor som Tiina Rosenberg står för är de som majoriteten i Sverige sätter främst på den politiska dagordningen. Visst kan hbt-frågor (homo-bi-och transsexuella) ses som särintressen. Men de aggressioner de uppenbarligen väcker, hos både kvinnor och män, visar att det behövs politiker som driver dem.
Rosenberg har helt rätt. Vår konsensuskultur tål inte att det spretar. Högern ogillar feminismen. Och den mobb som drivit henne att så snabbt ge upp sitt engagemang är nära släkt med den som ledde till att en liten pojke i Lerum tog sitt liv. Även där handlade det om att knäcka den som sticker ut.
Politiken klarar sig måhända utan Tiina Rosenberg. Men ett samhälle som inte tillåter folk att vara olika kommer snart att bli ett obehagligt samhälle.