Det låter moraliskt, hederligt och bra. Det uttalas av en företrädare för den nya klass, där man gärna träffar avtal med varandra på hög nivå om bonusar och optioner. Men ryggdunkarnas moral har lite gemensamt med vanlig medmänsklig moral. Journalisterna som frågar får det förväntade svaret: Visst är 110 miljoner mycket pengar, ”men avtal ska hållas”.

300-400 normala årslöner är mycket pengar. Men det har ju hänt förr, och straffbart är det inte. Är det värt att bli upprörd för? Snart händer det igen, och igen. Kanske är det just därför vi inte får glömma att bli upprörda, trots att höstmörkret börjat lägra sig över känslolivet och vi inte blir förvånade längre. Den moraliska halten hänger inte på om det stämmer med avtalen eller på hur vanliga sådana avtal är, utan på avtalens innehåll.

I judisk-kristen tradition, återgiven i Bibeln, liknas förhållandet mellan Gud och människa vid ett avtal, ett förbund. Gud har skapat människan, med fri vilja och ansvar och givit henne allt det som växer på jorden till att äta och lovat att inte överge henne. Det är hans del av avtalet. Människorna å sin sida har ansvaret att vårda och förvalta det skapade, och att dela det bröd som jorden ger med varandra. För att inte alltför mycket ska samlas på hög hos några, ska de jordiska ägodelarna regelbundet fördelas om vid ett jubelår. Då ska allt ställas till rätta och till och med husdjuren och jorden får vila. Så är avtalet.

I år har miljoner människor runt jorden försökt påminna om att framtiden inte går att bygga på en världsordning där några blir allt rikare, till priset av att många förlorar sin framtid och sin försörjning. De vita armbanden med texten ”utrota fattigdomen nu” syns på allt fler världen över. Vid toppmöten om världshandeln försöker en opinion göra sig hörd, som påminner om att mänskligheten är en. Som hävdar att allas vår framtid beror på om vi lyckas hålla vår del av avtalet med vår skapare — att dela jordens tillgångar.

Hur skulle vi annars kunna kalla oss mänskliga. Några hoppfulla tecken syns, som att de allra fattigaste länderna i världen äntligen får sina skulder avskrivna, som att hiv-smittade även i fattiga länder ibland får stopp-mediciner. Då och då tycks det som om humanitet är lika viktigt som patentskydd till förmån för läkemedelsbolagens vinster. Visserligen inte ett jubelår än, men ett litet steg på väg.

Världen förändras kanske inte så mycket av att man bär ett vitt armband, eller av att man ordnar konserter för att påminna om ansvaret för jordens fattiga. Inte heller av att vi fortsätter att uppröras över orimliga bonusavtal. Men kanske, kanske kan de många små uttrycken för solidaritet och känsla för rättvisa göra den skillnad som behövs. Glöm inte att stoppa ned hoppets vårlökar i höstrabatten.

Sven-Bernhard Fast har varit präst i över 30 år. Idag är han generalsekreterare för Sveriges Kristna Råd, en ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige.