Föreställ dig att någon, exempelvis en väninna eller vårdtagare ber dig om en tjänst. Kanske inkräktar det på den tid som du inte har tänkt att ge bort, eller något som du inte är säker på att du vill eller kan göra med glatt hjärta. Ändå säger du ja, mån om att vara till lags.

— Säg i stället: Jag behöver tid att tänka över detta och be att få återkomma. Om hon vill ha besked omedelbart, svara då nej, föreslår Bengt Andersson och tillägger:

— Det är bättre att säga nej än att motvilligt ge efter och dessutom kanske skapa skuldkänslor hos henne för att hon har besvärat dig. Blir hon arg över svaret är det hennes problem.

Att vara ansvarsfull är att veta vad som är ditt jobb och vad som inte är det.

Men om hon vill veta varför jag säger nej?

— Då upprepar jag nej, jag kan inte. Mer behöver jag inte säga, jag har ingen skyldighet att förklara varför. Hon får respektera mitt nej, svarar han.

Bengt Andersson har skrivit boken ”Innan gränsen är nådd. Att räcka till — dag efter dag!” (Benedictum)

Vi befinner oss på hans arbetsrum intill kyrkan i Skutskär. Han är diakon för Älvkarleby och Skutskär församlingar. Förr var han ICA-handlare och gränslös i sitt arbete, det vill säga han jobbade 70 timmar i veckan. Hans eget val, och han satte en gräns och sålde ICA-butiken. I diakonyrket är det inte lika enkelt att sätta gränser.

— Inom vård- och servicesektorn är vi så vana att nonchalera våra egna behov och låta patienterna gå först. Därför är det särskilt viktigt att säga nej på ett tidigt stadium innan man praktiskt taget har vårdtagaren i knäet.

Det är hans egen erfarenhet som föreståndare för den öppna psykosociala verksamheten en tid på Samariterhemmet i Uppsala. Det blev en aha-upplevelse för honom att börja sätta gränser.

Vissa människor är, enligt honom, slurpmänniskor. När man kommer nära en sådan människa säger det bara slurp och så är man införlivad i den människans ofta kaotiska liv. Dessa människor har i sin uppväxt känslomässigt tagit skada och har behov som aldrig går att fylla.

Har man då en identitet som hjälpare är det lätt att må dåligt över att den andre mår dåligt. Man är beredd att finnas till hand jämt och ständigt.

— Det handlar mest om vår egen ångest, att inte klara av att någon mår så dåligt, säger han.

Slurpmänniskan lär sig även snabbt var den svagaste länken finns i ett vårdteam. Får hon inte igenom sin vilja hos den ena kan hon gå till den andre, precis som barn vet att om mamma säger nej kan hon gå till pappa.

Slurpmänniskan kan favorisera en hjälpare, exempelvis en personlig assistent, som förstår hennes behov. Priset som assistenten betalar är att hon eftersätter sina egna behov och blir gränslös.

— De som mött slurpmänniskor kan till slut få känslan att vilja hoppa ut genom fönstret för att slippa möta dem, säger han. Han har själv varit med om krävande personer som stulit allt för mycket av hans tid. Tills han lärde sig att sätta gränser.

— Gränser är något positivt. Människor som har förmåga att sätta gränser är ofta de som är mest generösa, öppna och tillmötesgående. Och de är tydliga. Om man inte förmår sätta gränser kanske det slutar med att man motvilligt fullföljer det man lovat eller misslyckas med att leva upp till det man lovat.

Han ger ett exempel från en vårdcentral. En patient, som var mycket påstridig, kom dit och krävde omedelbart att få komma in till läkaren. Han ansåg sig ha speciella skäl. Personalen orkade inte vara tydlig med sina gränser. De berördes av de känslor den personen förmedlade och kände sig efteråt misslyckade, därför det innebar att en annan patient fick vänta ännu längre.

Kan man inte sätta gränser förlorar man dessutom sin självkänsla.

Han jämför med en lök med lager av skal. Ska vi må bra måste vi unna oss självkärlek. Det är förutsättningen för att ge till andra människor. Annars hamnar vi i nästa lager som handlar om självrespekten.

Respekterar man inte sig själv dyker man ner i nästa lager som gäller självaktningen. Har man inte heller den har man släppt den man vill hjälpa så långt in på livet så att det drabbar självkänslan. Alla skydds-lager har skalats av. Till slut kanske man blir arg vid fel tillfälle eller på fel person för att man tillåtit sig själv att bli kränkt.

— Förr trodde jag att man inte kunde sätta gränser mot någon som mådde dåligt, som man ska vårda. Nu vet jag att de mår sämre om jag inte gör det.

Varför är det då så svårt att sätta gränser?

— Man respekterar andra mer än sig själv. Vi är rädda för den reaktion vi möter om vi säger nej. Är man tydlig möter man dock större respekt. Hellre det än att ta till vita lögner.

Ge exempel på en tydlig gräns!

— Jag kan säga till en vårdtagare att du får ringa till mig mellan 17 och 18 på eftermiddagen. Han svarar att han kanske inte har tid då och vill kunna ringa då det passar honom. Då är det viktigt att vara tydlig, eftersom jag egentligen inte vill eller klarar att han ringer en annan tid. Jag har ett privatliv också.

Ändå är det så lätt att säga: Om du mår dåligt får du väl ringa mig på andra tider också. Då har jag bildligt tagit upp honom i knäet. Är jag däremot tydlig med gränserna finns det bara fördelar. Då kan jag till och med vara generös och en enstaka gång säga: Om du ska på det där sjukbesöket just den tiden kan du ringa senare. Båda parter vet att det gäller bara då och inte i fortsättningen. Det handlar om att respektera varandra, att ta ansvar för sina egna val och låta andra ta ansvar för sina.

I boken talar du om att möta skuggan hos sig själv, vad menar du med det?

— De som arbetar inom vården kan ha behov att vara behövda. Det är mina egna behov som styr mig så mycket att jag tar över ansvaret. Vårdtagaren blir beroende av mig i stället för att utvecklas med hjälp av sina egna resurser. Man måste våga möta skuggan hos sig själv. Barnet som inte fick tillräcklig omvårdnad valde vårdyrket, för att kunna ge till andra det hon själv inte fått.

Den som känner en lockelse att överträda lagen kanske väljer att bli polis och därigenom i sitt yrke bekämpa det ”förbjudna” i sin egen skugga.

Att sätta gränser innebär även att våga släppa kontrollen. I boken beskriver Bengt Andersson några olika situationer med ”besvärliga slurpmänniskor”.

En situation handlar om en mamma och hennes schizofrene son. Sonen går till kyrkan för att få lugn och ro. Mamman kan inte låta bli att följa efter och sätta sig längst bak. Sonen är inte ens skyddad där. Det slutar med att prästen ber mamman lämna kyrkan. Han har satt en gräns för hennes gränslöshet.

Bengt Andersson anser att man inte heller ska blanda ihop sin identitet med någon annan. Om man exempelvis vuxit upp med en frånvarande far och har en kvinnlig patient med en liknande uppväxt ligger det nära till hands att identifiera sig med henne. Det är då risk för att hennes berättelse inte blir tagen för vad den är.

Man ska känna för men inte som, framhåller Bengt Andersson. Det vill säga hålla distans till den andras problem, skilja på vad som är jag och vad som är patientens behov.

Man ska inte ta över problemet. Inte heller ta på sig skulden, inte tolerera att bli en slagpåse.

— Är patienten arg över hur hon tidigare behandlats inom vården är det inte ditt fel, men du kan vara bra att lyssna med närvaro och ta in vad hon berättar. Du kan säga: Jag förstår utifrån det du berättar att du är upprörd men hur tar vi tag i det här nu. Man ska bemöta personen med kärlek och värdighet.

Att sätta gränser för att inte bli utbränd gäller inte endast vården. Vad säger du till städerskan som fortsätter att städa utöver sin arbetstid. Hon har fått för stort städområde men vill göra ett perfekt jobb?

— Hon måste bli medveten om vad som är hennes ansvar och vad som är arbetsgivarens. De kan tala om problemet och hur det går att lösa. Säger arbetsgivaren att hon inte får mer tid, vilket i praktiken innebär att hon får fuska, då är det arbetsgivarens ansvar om det fortfarande är smutsigt. Hon kan inte ta ansvaret för det resultatet.