Aktiva feminister diskuterar moderskapet, kärnfamiljen, föräldraskap utifrån en rad olika utgångspunkter, senast i det spännande septembernumret av Arena, med alltid heta temat familj. Skribenterna har många ingångar i ämnet, gemensam utgångspunkt är moderskapet som problem:

Mamman är förtryckt och en martyr i det patriarkala samhället. Kärnfamiljen är ett uppdrag för den konsumtionsfixerade medelklassen, mamma-pappa-barn-lekarna kan åstadkommas även utan blodsband, ”fortplantningen” är till för att höja de vuxnas status, ”reproduktionen”, det vill säga barnagörandet och barnafödandet ses som kravfyllt och ångestskapande. Även amningen är en börda för mamman och flaskan med välling en frihetssymbol. Svensk familjepolitik avhyvlas som ”biologistisk och extremt sexfixerad” och barnen blir ”de största jämställdhetssabotörerna.”

Individualiserad föräldraförsäkring ses som det självklara steget på vägen mot en mer jämställd familjepolitik. Mamma och pappa ska ha lika många dagar var och ingen rätt att överlåta dessa på varandra. Eller rätt att överlåta ett antal dagar på varandra, men inte alla.

Om detta är förvånande många politiker av olika kulör överens. Men de stora partierna, socialdemokraterna och moderaterna, säger nej. Egentligen är det inte så konstigt. Väljarna är i överväldigande hög grad emot att ändra dagens system som ger stor valfrihet. Dagens föräldraförsäkring är redan delad, men ger nästan obegränsad rätt att överlåta dagar på varandra, utifrån familjens behov. Den är fortfarande bäst i världen.

Hittills har mammorna dominerat hemma under de små barnens första år. Papporna tog förra året ut 19 procent av dagarna med föräldrapenning. Det ökar hela tiden, men ganska sakta.

Denna mammadominans har fått en rad, även annars liberala skribenter, att ropa på mera tvång från politikerna. Att ta eget ansvar för sitt liv och göra egna val är plötsligt omöjligt. Med politisk piska ska rättvisa tvingas fram i barnkammaren.

Ett jämlikt och delat familjeliv är ett viktigt politiskt mål. Papporna har allt att vinna på att ses som lika naturlig förälder som mamman. Mamman har alla skäl att vilja dela med sig. Hon behöver dessutom samhällets stöd för att inte diskrimineras i arbetslivet. Men vad händer med de barn vars pappor (eller undantagsvis mammor) vägrar vara lediga? Ska de börja i förskolan innan de lärt sig gå? Det finns föräldrar som missbrukar, misshandlar och begår övergrepp. Vem ser till barnens intressen i sådana fall?

Vad händer i familjer som förlorar tusenlappar på den individualiserade försäkringen?

Många frågetecken återstår och till dess kan vi leva med dagens system.