Kommer att tänka på den när jag läser Paul Jacksons bok Vi är skit för er, utgiven av Fosie stadsdelsförvaltning i Malmö, min hemstad.

Malmö har alltid varit en stad för arbetarklassen och underklassen. Jackson har skildrat stadsdelen Nydala. Han återvänder till gänget han filmade 1992, då en pojke knivhöggs till döds på Nydalatorget. Vi möter dem som då var trasiga ungar i de tidiga tonåren, de flesta övergivna av sina, oftast hårt missbrukande föräldrar. Mamma och pappa dricker, knarkar och slåss. Barnen lämnas åt sig själva. I gänget blir den svage stark.

De som idag lever Svenssonliv, de har haft något annat, föräldrar som vaknat till, en farmor att komma hem till, en lillasyster, någon som behövt eller trott på dem. En bra kvarterspolis och ett medvetet socialt arbete har också förstärkt de goda spiralerna.

I dag har stadsdelen nya gäng. De har invandrarbakgrund, de känner sig uteslutna, deras främlingskänsla och fientlighet är ännu större än föregångarnas. Polisen slår larm om ökad brottslighet.

Trots att det handlar om kanske 200 ungdomar får alla invandrarungdomar skulden. ”Hatet och den ömsesidiga misstron är redan här”.

De barn som känner sig värdelösa, misslyckade, utanför, hittar sina egna strategier. Kan socialt arbete rädda dem? Inte självklart, men utan stöd är de räddningslöst förlorade. Att bryta upp ghettoskolorna och bussa barnen till svenska klasser borde göras genast! Segregeringen av barn hotar Sveriges framtid.