I andra kommuner kanske de inte har alla de här rutinerna, säger Lena Karlsson, där hon står i Eva Johanssons kök i utkanten av Kungsör, i Västmanland.

En assistent i Kungsör hörde av sig till Kommunalarbetaren. Hon hade läst genom åren, sa hon, så många artiklar om sitt yrke och hon kände inte igen sig.

Yrket är otryggt, ett genomgångsyrke för många. Anställningen är osäker och uppdraget är otydligt eller inte alls definierat. Det brister i introduktionen och det är ett ensamarbete. Så ser den gängse bilden ut och bland annat har Kommunal visat i en rapport som kom för ett halvår sen att mycket av det stämmer.

Nu står vi alltså i den så kallade brukaren Eva Johanssons kök i Kungsör och får höra en helt annan bild. Lena Karlsson hjälper Eva att ta fram några papper medan kollegan Jennie Söderberg fixar kaffe.

De två assistenterna är båda i 30-årsåldern men har ändå 19 år tillsammans i yrket. Lena Karlsson har jobbat i över tio år och Jennie Söderberg i nio.

Vad är det som är så bra med att vara personlig assistent just i Kungsör?

— Jag tycker att själva organisationen är bra. Vi har rutiner och informationspärmar som man kan luta sig tillbaka mot. Vi har fått viss psykologiutbildning, vi har bra inskolningsrutiner, säger Lena Karlsson.

Pärmarna hon talar om är ett ganska nytt tillskott. Hos alla brukare finns en likadan pärm, där allt man kan behöva tänkas veta som personlig assistent finns nedtecknat. Avtal, facklig information, rutiner vid dödsfall, sekretesslag, policydokument, konflikthantering med mera, med mera. Och längst fram i pärmen sitter något som ungefär hälften av Kommunals medlemmar saknar, enligt förbundets undersökning. Det är en tre sidor lång beskrivning av vad uppdraget innebär. Att kalla det arbetsbeskrivning är att gå för långt, men det innehåller riktlinjer som de anställda kan ha nytta av.

När Arbetsmiljöverket i Örebro nyligen kartlade de västmanländska kommunernas personliga assistans klarade sig Kungsörs kommun nästan helt utan kritik. Kartläggning av arbetsmiljöriskerna saknades, påpekade verket, men det var det enda och nu är det åtgärdat. I övrigt när det gällde krisstöd, rutiner vid våld och hot, handledning och forum för diskussioner om arbetsförhållandena fick andra kommuner kritik på en eller flera punkter. Inte Kungsör.

I ett trångt lysrörsrum i kommunens lokaler, i en annan del av Kungsör, sitter enhetschefen Marianne Rundström.

— Jag tror att vi har lyckats skapa någon form av gemenskap trots att det är en så splittrad verksamhet det här med personlig assistans.

Hon gungar ibland på sin snurrstol när hon funderar över svaren på frågorna. Hon jobbade själv som personlig assistent i tre år innan chefskarriären tog fart. Hon blev enhetschef 1998 och det första hon ville ta med sig från jobbet ute på fältet var just att försöka skapa mer arbetsgemenskap.

— Jag upplevde under de åren jag jobbade själv att jag var väldigt ensam. Så det var viktigt, säger hon.

— Varje arbetsgrupp träffar mig en gång var sjätte vecka. En gång i kvartalet träffas alla assistenter och jag. Jag uppmanar dem till att ha egna arbetsplatsträffar var sjätte vecka. Sen har de handledning var sjätte vecka. Det innebär att arbetsgruppen kan träffas en gång varannan vecka minst.

Utöver det har de så kallad After Work då och då. Pizza, grillning och brännboll är sådant som kan stå på programmet vid de tillfällena.

Men, påpekar hon, Kungsör är en liten kommun. Det finns bara 11 brukare och 40 assistenter totalt. Hon känner därmed alla brukare personligen.

Är det egentligen möjligt att översätta det goda i Kungsörs verksamhet till andra betydligt större kommuner?

— Ja. Det beror ju på hur man organiserar sig. Här bestämde man sig för att lägga den personliga assistansen i en egen verksamhet. Det är positivt. Sen kan man inte ha för mycket personal som enhetschef. Fler än 40, som vi har, kan man nästan inte ha. Det finns en tendens i många kommuner att de har för mycket personal på samma enhet, säger Marianne Rundström.

Något annat hon ganska snart införde var en vikariepool. Den har i dag fyra anställda. Förutom att lösa vikariebehoven finns poolen också tillgänglig via telefon för att svara på frågor från assistenter ute på fältet.

Assistenter som jobbar i grannkommunerna Arboga och Köping hör då och då av sig till henne för att fråga om det finns lediga jobb.

— Vi har några som jobbar hos oss som bor i Köping och Arboga.

Finns det något särskilt du tänker på vid en rekrytering?

— Ja, om jag har två sökande till ett jobb och den ena är undersköterska och har jobbat länge i äldreomsorgen på en institution, och den andra har inte gjort det, så förordar jag den som inte har jobbat på institution.

Varför?

— Har man en bakgrund i en äldreinstitution så tänker man så mycket institution. Man ser inte till personens behov. Man ser inte att det är den enskilda människan, brukaren i det här fallet som ska bestämma. Sen är det givetvis oerhört positivt om man har en utbildning.

Senare på eftermiddagen är det inte längre Eva Johanssons kök som är arbets-platsen för Lena Karlsson och Jennie Söderberg. Arbetsmiljön är nu ett vildvuxet grönområde på andra sidan vägen. Eva ville gå ut och fika. Vi letar efter en lämplig parkbänk.

Eva Johansson har haft assistans sen reformen infördes. Eva har märkt att organisationen har blivit bättre med åren. Det har ibland varit kaotiskt, säger hon. Särskilt på somrarna.

— Det är för många som hoppar på det här jobbet som tror att det är lätt, säger hon.

Vi hittar ingen bänk, kaffet får intas på en gammal träbro som går över en liten bäck i stället.
Jennie är nöjd med att bara jobba hos Eva. Lena har heltid och går till ytterligare en brukare, inte Jennie. Annars är hon långt ifrån lika översvallande som Lena över sitt yrke, även om hon trivs väldigt bra med Eva.

Egentligen skulle hon ha blivit grisskötare men allergi kom emellan.

— Det här jobbet är inte min livsdröm, men så länge jag trivs så kan jag väl fortsätta, säger Jennie Söderberg.

Allt är inte bra, ens i Kungsör. Nyligen har arbetsgivaren dragit in personalens friskvårdstimme. Dålig ekonomi i kommunen, hänvisar Marianne Rundström till.

Lena Karlsson är gravid och räknar snart med att få havandeskapspenning. Hon hoppas kunna använda någon liten del av sin kommande barnledighet till att reflektera över sitt yrke också.

— Jag vet ju inte om något annat än det här. Efter att jag gick ut gymnasiet började jag nästan direkt. Det kan hända att jag byter yrke. Jag har ju jobbat rätt länge som assistent och är sugen på att testa något annat.

Eva Johansson nickar förstående.

— Det här är nästan som ett äktenskap, säger hon.

— Ja precis, jag är mer med dig än med min karl, säger Lena.

De skrattar lite åt att de dagen innan bråkat rejält med varandra. Man blir osams, man har olika åsikter ibland, konstaterar de. Men, säger de nästan i mun på varandra:

— Det är bara sunt.

Viktiga inslag för arbetsmiljön:

Regelbundna möten mellan chef och personal och med personalen själv.

Efter-jobbet-aktiviteter för att stärka gemenskapen.

Regelbunden professionell handledning.

Strukturerad introduktion, som får ta den tid som krävs. Klara rutiner kring vem som ska informera den nyanställde om vad.

Pärmar hos varje brukare med riktlinjer för verksamheten och annat matnyttigt.

Uppdraget personlig assistent har definierats av kommunen. Brukare och anställda har varit med och påverkat skrivningarna.

Möjlighet till kompetensutveckling, kurser, föreläsningar.

En pool som dels har till uppgift att lösa vikariebehov och dels vid behov vara rådgivande/stöttande för assistenter ute på fältet.

Tekniska hjälpmedel ska finnas och ska användas.

Dubbelbemanning hos vissa brukare vid behov.