På avdelning 1D, har 7 av 19 mentalskötare och sjuksköterskor varit långtidssjukskrivna under de senaste två åren. De som skulle vårda måste själva bli vårdade.
Vårdförbundets skyddsombud Krister Ekwall har vänt sig till Arbetsmiljöverket, eftersom situationen har blivit ohållbar.

För Viveca Swärdh var det en vanlig arbetsdag i november förra året. Hon skulle övervaka en patient för att han inte skulle skada sig själv eller omgivningen. Att bli så påpassad kan vara oerhört stressande och kränkande för patienten. Till slut blev patienten hotfull och sade till Viveca: Slutar du inte att följa efter mig klappar jag till dig.

Viveca bad att få bli avlöst och gick in i personalrummet. När hennes förre chef undrade om hon hade ringt angående några patienter i Landskrona brast allt och hon började gråta. Viveca brukar normalt inte reagera på det viset.

Att allt brast berodde inte minst på att hon inte lyssnade till varningssignalerna. Trots att den dåvarande chefen och hennes arbetskamrater märkte att hon inte mådde bra. Viveca är ingen person som stannar hemma i första taget. Hon beskriver sig själv som engagerad och ansvarstagande.

När hon äntligen sjukskrevs kunde hon varken sova eller behålla maten. Hon gick ner fem kilo i vikt. Tankarna malde. Med ständiga överbeläggningar på avdelningen visste hon att hennes arbetskamrater skulle få bära ett ännu tyngre lass. Samtidigt ville hon bara vara i fred och ligga på soffan. Hennes närmaste arbetskamrater hörde av sig. De hälsade på och fick henne att ta en promenad i fritidsområdet. Själv mådde hon så dåligt att hon helst hade velat att de skulle ta sina ”jävla wienerbröd” och försvinna.

— Jag blev som en patient för mina arbetskamrater, säger hon.

Idag är hon tillbaka i jobbet och är endast sjukskriven 25 procent. Avdelningen ligger på S:t Lars enorma grönområde, där mentalsjukhuset en gång låg. Vi sitter på Kommunals sektion. Även Bert Olsson, mentalskötare från avdelning 1D, är med.

Viveca har successivt slussats tillbaka till sitt arbete, med stöd från företagshälsovården, chef och arbetskamrater. Idag kan hon åter säga att hon är privilegierad som får arbeta med sina patienter. De ger henne så mycket tillbaka, och i bästa fall kan hon få vara med om att de lämnar avdelningen och mår bättre.

Hur kunde det gå så långt att hon behövde sjukskrivas? Hon och Bert säger att det började redan när psykiatrireformen från 1995 skulle förverkligas. Tanken var god, menar de, men kommunerna har inte haft tillräckligt beredskap för att ta emot de patienter som skrevs ut från S:t Lars.

2003 blev det plötsligt fler patienter än beräknat.

Till avdelning 1D kommer patienter dygnet runt. Ofta får personalen ta hand om 16 patienter, fastän avdelningen är avsedd för endast 13. Det förvärrar stressen. Duschar och toaletter ska räcka till alla, det blir trängre vid matbordet och överhuvudtaget stökigare.

Det finns bara två enkelrum och det gäller att pussla ihop patienter som klarar av att dela rum. I sämsta fall kan en patient vara på väg att må bättre men sedan kommer det in en annan som mår dåligt, smäller i dörrar, tänder och släcker lampor.

Varken Viveca eller Bert drömmer om att få tillbaka de gamla mentalsjukhusen. Men på den tiden fanns det ett helt hus med olika former av arbetsterapi. Patienterna hade möjlighet att arbeta i kiosken, i köket, i parken eller i trädgårdsmästeriet.

— De kände att de var behövda. Personalen inne på avdelningarna fick dessutom avlastning, när en hel del var ute på jobb. På det sättet fick vi mer tid att ägna oss åt dem som mådde sämre, säger Viveca och Bert.

Att arbeta på avdelning 1D med ständigt fler patienter än beräknat innebär stora påfrestningar. Patienterna kan vara högljudda och krävande. Andra är försynta och rädda, inte minst de som även är förståndshandikappade. Åter andra går hack i häl efter personalen hela tiden, för de känner sig förföljda och tror att alla pratar om just honom eller henne. Målet är att de ska bli psykosfria med hjälp av mediciner och samtal.

— Vi vet att deras sätt att vara inte är riktat mot oss. En del förstår kanske inte ens varför de är inlagda, säger Viveka.

Personalen arbetar i team, ger hjälp och stöd, motiverar och fokuserar på de resurser patienterna har, så att de ska kunna gå tillbaka till sin vardag utanför avdelningen. Det kräver tid och tålamod. När några ur personalen dessutom inte längre orkar med stressen, blir det extra tryck på dem som är kvar.

Det råd hon vill ge till andra mentalskötare är ändå: Ryck inte på axlarna, om du känner dig utsliten och trött. Se upp för varningssignalerna, innan du blir för sjuk.

— För att hjälpa andra måste man själv vara frisk, säger hon.

Skyddsombudet Krister Ekwall har krävt att antalet vårdplatser högst får vara 13. Han tycker att det behövs minst en avdelning till.

Även andra avdelningar inom psykiatrin i Lund har hög frånvaro, arbetsbelastning och överbeläggning. Arbetsmiljöverket har nu uppmanat divisionen att undersöka detta och göra en åtgärdsplan.

Divisionschef Lena Eidevall säger att fem nya vårdplatser har öppnats för att minska överbeläggningen. Divisionen har fått en budgetförstärkning på sex miljoner kronor. Sex avdelningar har fått en halv miljon var. Bland annat avdelning 1D.

Sedan tillägger hon att inom psykiatrin är personalen extremt tålig. Skötare och sjuksköterskor klagar inte, utan tänjer och tänjer på gränserna för hur mycket de orkar. Sedan går det inte längre. Då har det redan gått för långt, säger hon.

Gun-Britt Lundqvist, s-politiker i Region Skåne, säger att politikerna har fått en och en halv timmes information från den psykiatriska divisionen och följer utvecklingen noga.

— Trots att Universitetssjukhuset i Lund, dit psykiatrin tillhör, måste spara 116 miljoner, har vi undantagit psykiatrin, säger hon.

Kommunals huvudskyddsombud Rolf Ljungström tycker att åtgärderna hade kunnat sättas in på ett mycket tidigare stadium. Nu fick facket vända sig till Arbetsmiljöverket för att det äntligen skulle hända något.