På Sundsvalls sjukhus avdelning Medicin 26 arbetar undersköterskorna Åsa Johansson och Carina Öien. Åsa Johansson har arbetat på samma avdelning sammanlagt i 19,5 år. Hon blev uppsagd 1994 men började arbeta som timanställd redan veckan efter på avdelningen igen.

– Och så är det, säger hon. Jag kan inte tänka mig annat jobb.

145 undersköterskor och vårdbiträden är övertaliga i Härnösands och Sundsvalls förvaltning. Därutöver får 32 undersköterskor och vårdbiträden gå i särskild ålderspension. Varje avdelning på Sundsvalls sjukhus har en egen LAS-lista. På kirurgen klarar sig undersköterskor som har jobbat tre år eller längre men på medicin ska man ha jobbat 20 år eller mer för att slippa uppsägning. Vilket beror på ett avtal som skrevs mellan Kommunal och Landstinget i Västernorrland i mitten på 1980-talet. Arbetsgivaren har inte velat förhandla om den trånga LAS-kretsen.

– Ja, vad tänker man? Jag blev förbannad och besviken när varslen kom. Man känner sig bra maktlös. Så nu går jag och hoppas att jag ska vara kvar för att jag är precis på gränsen med 19,5 år, säger Åsa Johansson.

Carina Öien har jobbat 11 år på avdelningen och är med sina 34 år yngre än de flesta varslade. Hon försöker slå bort tanken kring sin uppsägning, berättar hon. Men förbereder sig ändå. Hon har gått upp på heltid, oron över att inte klara ekonomin om hon nu skulle bli utan jobb i november har fått henne att göra det. Hon har också anmält sig till en jobbsökarkurs på Arbetsförmedlingen. Hon kan tänka sig att byta yrkesbana men vad det skulle kunna bli vet hon inte ännu.

– Man blir förbannad. Vi är inget annat än siffror. Politikerna, de tänker bara på att spara pengar. De tänker inte på individen som blir utan jobb, säger Carina Öien.

Åsa Johansson kan inte tänka sig att jobba med något annat. Hon har bestämt sig för att inte tänka på uppsägningen. Hon kommer in i det sista hoppas arbeta kvar på avdelning 26 A.

Vad skulle ni säga till de politiker som säger upp er?

– Att de tänker kortsiktigt. Folk blir inte friskare, varken patienterna eller personalen, säger Carina Öien.

– Jag skulle inte vilja träffa dem, säger Åsa Johansson. De borde vara mer rädda om personalen. Det är en hel yrkesgrupp som försvinner, säger hon. Man säger till ungdomar att det finns jobb inom vården. När de kommer och gör sin praktik ser de att vi blir sparkade. De som blir kvar kommer inte att orka eftersom undersköterskornas medelålder är 45 år på avdelningen.

Men politikerna i landstinget hänvisar till att de måste spara för pensionerna. Vad hade du själv sparat in på? Åsa Johanssons säger då att under de snart 20 åren hon har jobbat inom vården har det hela tiden blivit fler arbetsuppgifter och färre personal. Och svaret, en fråga, kommer sedan.

– Finns det något kvar att spara på inom vården?

Utsparkad. Ingenting värd. Så beskriver Anita Svensson sig själv. Diskriminering, kallar hon det, på grund av saknad utbildning.
– Jag tycker om mitt arbete. Jag tycker om mina arbetskamrater. Men nu vill jag bara härifrån. Man känner sig ingenting värd.

Sedan 1964 har Anita Svensson arbetat som vårdbiträde på Sundsvalls sjukhus. Först på det gamla sjukhuset, sedan på det nya. Byggt på 1970-talet mitt i skogen en bit utanför stan. Anita Svensson är 60 år, arbetar på ortopeden och har egentligen fem år kvar till pensionen. Men hon får gå redan i slutet av november i år med särskild ålderspension och får sin grundlön i två års tid.

– Varför ska jag inte få arbeta två år till när de ändå betalar min lön? Det enda de sparar är ob-tilläget. Så jag tror att de vill bli fri mig.

Sedan, när hon fyller 63 år får hon gå i pension. Något hon inte vill göra. Hon hade räknat med att jobba fram till 65-årsdagen. Hon tycker om sitt arbete och orkar arbeta. Framförallt vill hon bestämma själv över sin pensionsavgång som det passar henne.

Men att Anita Svensson och ett 30-tal till vårdbiträden i länet blir uppsagda har enligt arbetsgivaren, Landstinget i Västernorrland, med höjda utbildningskrav att göra. Alla som jobbar inom vården måste ha minst undersköterskeutbildning, nu när landstinget ska spara 290 miljoner kronor får alla vårdbiträden gå. Arbetsgivaren har tidigare erbjudit vårdbiträden möjligheter att utbilda sig till undersköterskor. Validering av den ”tysta kunskapen” och hänsyn till lång yrkeserfarenhet är det inte tal om.

Varför tog du inte chansen när du fick erbjudande om vidareutbildning?

– Jag var så pass gammal och hade jobbat länge. Jag har alltid tyckt om att jobba och tänkte att jag inte hade läshuvud. De 40 åren i yrket har gått jättebra. Arbetsgivaren kan inte komma säga att jag inte duger nu.

Anita Svensson gick med i Kommunal så fort hon började som vårdbiträde. Nu känner hon sig förbigången av sitt fackförbund. Den enda gången hon behövde hjälp fanns facket det inte där, berättar hon.

– De skulle ha stridit för mig. Jag gick till fackexpeditionen så fort jag fick veta om min uppsägning. Jag pratade med viceordföranden, hon var snäll mot mig. Jag fick höra att det inte fanns arbetsuppgifter för mig men det är inte sant, berättar Anita Svensson när hon tänker tillbaka till senhösten 2004. Hon säger att hon inte har lust att prata om detta. Att hon har gått med en känsla av att inte vara värd något, sedan strax före jul då chefen på avdelning 27 ropade på henne i med en märklig röst och hon blev uppsagd.

Alla övertaliga kommer inte att sägas upp. Men landsting och kommuner är inte trygga arbetsgivare längre, säger sektionsordförande Jan-Olov Lampinen.

145 övertaliga betyder inte att alla sägs upp, det är förhandlingarna mellan arbetsgivaren och Kommunal som till hösten kommer att visa hur många som får gå. Jan-Olov Lampinen är ordförande på sektion 1, Sundsvalls sjukhus. Han tror att de vakanta tjänsterna kommer att delas ut till 68 av de övertaliga undersköterskorna. Kvar finns 77 vårdbiträden och undersköterskor som kommer att sägas upp. Därutöver 32 i särskild ålderspension. Arbetsgivaren vill spara 290 miljoner och Jan-Olov Lampinen berättar om en våg av försämringar.

– Bemanningen har minskat men med nya schemakonstruktioner får man det att gå ihop. Arbetsgivaren vill införa delade turer, något vi har sagt nej till. Men det är varannan helg som gäller. Med uppsägningarna kommer medelåldern på dem som är kvar bli 48 och 49 år. Sen finns det avdelningar där medelåldern är högre.

Jan-Olov Lampinen anser att en stor nedskärning troligtvis är bättre än att det hyvlas på verksamheterna under en längre tid.

– Man måste acceptera att kommuner och landsting inte är trygga arbetsgivare längre. Landstinget i Västernorrland hade 19 000 anställda på 1980-talet. Nu är det 8000 kvar. Då ska man komma ihåg att de som söker vård idag är mer vårdkrävande.

Besvikelsen på facket bland medlemmarna går att förstå, säger Jan-Olov Lampinen. Men det är svårt i det fackliga arbetet att alltid nå fram till bästa resultat för alla.

– Att de vårdbiträden som får gå i särskild ålderspension får lön på två år är ett resultat av fackets arbete. Men vi ska inte heller glömma att biträden blev erbjudna utbildning redan i senare hälften av 1980-talet. Något de tackade nej till. Det som har hänt är tråkigt men det är resultatet av förhandlingarna.

Ska det inte finnas utrymme för att de som har jobbat så länge att få vara kvar?

– Vi ville att vårdbiträden skulle sättas på underskötersketjänster. De skulle kunna vara mentorer, handledare, deras gedigna kunskaper skulle behövas men arbetsgivaren gick inte med på det.

En förklaring till att vårdbiträden, vissa av dem efter 35 och 40 är, får sluta är den våldsamma farten på förhandlingarna. Uppsägningstiderna ska stämma överens med de politiska direktiven. Den 1 januari 2006 ska allt var genomförd, berättar Jan-Olov Lampinen.

– Först kommer inköpsstopp, sedan sparpaket och därefter utvecklas verksamheten utifrån de nya förutsättningarna. Det mänskliga är det svårt att få gehör för. Det sliter jättemycket, ingen kan det konststycket att balansera. Sedan frågar alla varför det är så många sjukskrivna.

Jan Sjödin, socialdemokratiskt landstingsråd säger att nedskärningarna är ett resultat av beslutet att avveckla den slutna vården i Härnösand. Det på grund av att invånarna i länet har blivit färre.

– Detta kan naturligtvis leda till större arbetslöshet men vi måste, vi kan inte gå på minus. Vi har för stor kostym för den inkomst landstinget har. Jag förstår de varslades besvikelse men vi har inte större börs än någon annan, säger han.

Skattehöjningar för att behålla sjukhuset är uteslutet, berättar Jan Sjödin. Genom att koncentrera vården på färre antal sjukhus i länet kan landstinget trygga jobben. Om det kommer fler uppsägningar vill han inte uttala sig om idag.

– Vi kan inte bara lova något inför framtiden men vi förutsätter oss vi klara oss utan nedskärningar, säger Jan Sjödin.