Boken, Bränd jord, en uppmärksammad debut av Elieshi Lema (Tranan 2004) hade blivit bortglömd i min hylla. Vi har haft den som korsordsvinst åt våra läsare. Nu har den hållit mig sällskap i nattlampans sken.

Läraren Doreen Seko berättar i jagform om sin uppväxt på landsbygden med tre syskon och sin mamma Foibe. Om klassresan vidare till lärarjobbet i storstaden, hennes brinnande yrkesambitioner och mötet med den stora kärleken Martin. Berättelsens röda tråd är sökandet efter sin och även brodern Godbless identitet. Vem är deras pappa? Varför har mamman valt den hårda vägen att försörja familjen ensam. Varför tiger mamman om hemligheten?

Doreen gifter sig, genomgår kriser och formulerar tankar runt sitt liv och mötena med andra kvinnor och män. Gradvis väcks hon till insikter om hur låsta, traditionella könsroller stänger in och hindrar förhållanden att blomstra. Men det finns öppningar och boken visar sprickorna i muren, på möjligheterna att komma nära.

Elieshi Lema visar inte upp det exotiska, det främmande som avvikelse från våra egna normer. Istället handlar det om litteratur som en verklig mötesplats. Vi är mer lika än olika.