Så nu är hon här i alla fall, Victoria. Fullt munderad mot kylan på förortens centrumplan.

— Det snöar på hela tiden. Man får göra om och göra om, vi skulle kunna jobba till åtta i kväll.

Nånstans långt bortom Hallonbergen har solen börjat lysa, men ännu är det gråkall morgon i huvudstaden när Stefan Persson, Bahadur Singh och Victoria plogar, sandar och saltar framför busshållplats och tunnelbaneuppgång.

Sandhandsken är full med salt och vinden biter. Med en skopa i vänsterhanden strör jobbarkompisarna Hallonbergens gångvägar, trottoarer och parkeringar, gå- och körvänliga.

— Saltet är lätt, men har man gått med sand en hel dag, då känns det i armen.

Victoria gillar ändå sitt jobb, och säger:

— Det är kul att gå till jobbet varje dag.

Men det gör hon naturligtvis inte. In och ut ur en ouppvärmd bil, arbete i tio minus, och två timmar utan egentlig rast: Klart hon blir förkyld.

Och det är inte bara småbarnsföräldrar,
reklamradiopratare och IT-konsulter som är stressade. Victoria vill helst inte bli intervjuad när vi möter henne: det är så mycket att göra. Hon är säsongsanställd, men anställningen har förlängts över såväl sommar och höst som snöig vinter.

Nu sitter hon vid teven varje kväll hon har jour och ser på väderrapporten.

— Det kommer fyra rapporter från SMHI varje dag. Visst måste vi kolla på hur vädret blir, det är självklart. Men jag tror inte på dem.

För en jourvecka som den här får hon ett extratillägg på 500 kronor, timlönen ligger på 98 kronor.

— Jourtillägget är extremt litet, det kunde vara det dubbla.

Att vara jour har sina baksidor, förutom ersättningen.

— Jag har betalt för att vara beredd. Det har hänt att jag varit ute en lördagkväll då snön börjar falla och mobilen ringer. Då är det bara att gå hem och lägga sig.

— Snön påverkar alla människor, säger hon.

Hennes ord bekräftas i lokaltidningen nästa dag. Det har varit trafikkaos i Stockholmstrafiken: busschaufförerna har drabbats av förseningar, tre hästar har blivit påkörda av ett lokaltåg och det har varit svårt att komma fram i hela regionen.

På centrumplanen i Hallonbergen jobbar redan ett par kommunalare förutom Victoria Sandin: 504:ans buss rullar fram på den sandade hållplatsen, en färdtjänstbil har stannat lite längre bort. Båda är de beroende av att de privatanställda medkommunalarna gör sitt jobb.

Arbetsgivaren är en liten trädgårdsfirma, och sandning och saltning är inte huvudgörat.

— Det är sommardagarna som gör regnet värt, säger Stefan Persson och berättar att man planterar, rensar ogräs och mycket mera resten av året.

Privata företag kan också köpa deras tjänster. Har det snöat mer än två centimeter har LM Ericsson rätt att få skottat, vid tre centimeters vit nederbörd får polisen skottat, här utanför centrum gäller fem-centimetersgräns. Mäter gör den som har snöjouren, oftast arbetsledaren.

Det finns flera utbildningar för att bli trädgårdsarbetare, Victoria Sandin har gått den ettåriga trädgårdsutbildningen på Munkagårdsskolan i Varberg i Halland.

Samiskan har mer än 80 ord för snö, för trädgårdsarbetarna i västra Stockholm räcker några stycken.

— Jag gillar den här pudersnön. Den är lättare att skotta än blötsnön och slasket som kommer senare på året.

Men får ni inte mycket klagomål på att det inte är skottat?

— Det är mest gamla människor, säger Victoria. De kanske borde flytta söderut…