Det gör fortfarande ont i Lars-Erik då han beskriver ”mina före detta
arbetskamraters svek” som han med bitter ironi uttrycker det.

De övertalade honom att fortsätta som
arbetsplatsombud för Kommunal. Sedan stämplade de honom som en förrädare för att han skötte sitt uppdrag.
När avdelningschefen omplacerades fick Lars-Erik Stefansson och den fackliga kollegan Georg Finndin skulden för att chefen inte fick behålla sin position. I solidaritet med chefen lämnade 20 medlemmar på arbetsplatsen Kommunal och gick över till SKTF. Kvar blev Lars-Erik, Georg och två till.

Ett tiotal personer från en avdelning vid reningsverket Gryaab hade rest med buss till en mässa i Tyskland. En kväll gick delegationen på porrklubb i Hamburg. I delegationen ingick förutom avdelningschefen också nära hälften av dem som i protest skulle komma att lämna Kommunal.

Väl hemma på Gryaab satt avdelningschefen vid lunchbordet och skröt för kvinnliga arbetskamrater om besöket, om hur han hade stoppat pengar i trosorna på kvinnor som strippat.

Några arbetskamrater, män och kvinnor, tog mycket illa upp när de hörde avdelningschefens beskrivning om natten i Hamburg.

Vid en förhandling om löner med vd Stig Hård ett par veckor senare diskuterades händelsen. SKTF hade då redan anmält det som hände på Tysklandsresan.

SACO:s representant undrade om det var förenligt med bolagets policy att gå på porrklubb vid företagsresor. Han krävde avdelningschefens avgång.

Lars-Erik påminde om alkoholpolicyn som inte tillåter anställda att vara berusade på arbetstid.

Avdelningschefen fick efter samtal med vd:n flytta på sig, han fick nya arbetsuppgifter utan direkt personalansvar.

Fallet uppmärksammades i media. Georg kritiserade i en intervju avdelningschefen och de anställda på Gryaab som var med och som försvarade porrklubbsbesöket. Att de var där efter arbetstid ändrar inget, enligt Georg.

— Är det en tjänsteresa representerar du bolaget från det att du åker till dess att du kommer tillbaka, säger han.

Domen från arbetskamraterna blev hård.

— Jag och Georg fick höra att vi försvarade de ”jävla feminister” som inte tålde att höra om ett besök på en porrklubb. Eftersom dessa ”jävla feminister” inte heller accepterade utvikningsbilder på väggarna i bolagets lokaler skulle de ut från företaget, inte avdelningschefen, berättar Lars-Erik.

Han säger att det inte bara var porrklubbsaffären som fick medlemmarna att överge Kommunal. Redan tidigare fanns ett stort missnöje med den obligatoriska hemförsäkringen och den höga medlemsavgiften.

Lars-Erik och Georg fick stöd av Kommunals sektion och avdelning. Det hjälpte ändå inte för att stå emot den ilska och det förakt som avhopparna visade dem.

— Flera av dem hade genom åren fått olika förmåner av avdelningschefen. Det fanns en vänskapskorruption med honom som vi hade underskattat, säger Georg.

Han och Lars-Erik blev sjukskrivna en kortare tid och har fått professionell hjälp att ta sig igenom den psykiska krisen. De har också haft stöd av varandra.

— Det känns skönt att det finns någon att lita på. När jag var sjukskriven från juni till oktober 2003 var det bara Lars-Erik och en arbetskamrat till som hörde av sig från jobbet, och vd en gång, säger Georg.

Som skyddsombud var han populär och respekterad. När avdelningschefen skyllde sin omplacering på Georg försvann så gott som alla kontakter och samtal med arbetskamraterna.

— Jag gjorde fel som stannade kvar på Gryaab. Kommunal och bolaget hade kunnat fixa annat jobb åt mig. När affären med porrklubbsbesöket hände var jag 60 år. Jag hade inte så lång tid kvar till pension så jag tyckte jag kunde vara kvar här. Då anade jag inte hur mycket falskhet det kan finnas i människor, säger han.

Under drygt ett och ett halvt år har Lars-Erik och Georg känt sig utfrysta och svikna. Avhopparna har inte talat med dem, undvikit att hälsa och ha ögonkontakt, demonstrativt vänt ryggen till, satt sig vid andra bord i matsalen och så vidare.

Georg som arbetade vid avdelningschefens avdelning blev omplacerad för att klara sig. Det har drabbat honom ekonomiskt eftersom han med sina nya arbetsuppgifter inte fick behålla den jourersättning han tidigare hade. Tack vare ombudsmannen Gunilla Eriksson vid Kommunal Väst fick han ett skadestånd för detta.

— Värst är ändå att mobbningen fortsätter. ”Hur kan du jobba ihop med Georg efter vad han har gjort. Han är en jävla röv”, kan folk från min gamla avdelning säga till dem jag nu arbetar ihop med, berättar han.

Det är inte bara sveket från ”arbetskamraterna” som svider. Lars-Erik och Georg tycker att ledningen reagerade för sent och sedan gömde sig när det blev problem.

— Det blev fritt fram att leta efter syndabockar efter avdelningschefens omplacering, säger Lars-Erik.

Vd Stig Hård skrev i ett hemligt brev till styrelsen om vilka som hade anmält porrklubbsaffären till honom. Utåt teg han och styrelsen om att det inte var Lars-Erik eller Georg som tog upp frågan om avdelningschefens avgång.

Kommunals sektion och avdelning har kritiserat vd och styrelsen för att inte tillräckligt aktivt ha försvarat de fackliga företrädare som har råkat illa ut. Stig Hård och styrelsens ordförande, socialdemokraten Kjell Mårtensson, tycker att kritiken mot dem saknar grund.

Direktör Hård säger att han genast tog kontakt med avdelningschefen efter anmälan. Kjell Mårtensson säger att det inte går att avskeda någon hur som helst för att de påstås mobba fackliga förreträdare.

— För att det ska vara möjligt enligt lagen om anställningsskydd måste mobbningen kunna bevisas. Någon måste tas på bar gärning, fortsätter han.

Krisen vid Gryaab blev så stor att företagshälsovården och beteendevetare kopplades in. De har nyligen lämnat rapporter om den psykosociala arbetsmiljön vid bolaget. Bland annat att personkemin är dålig samt att arbetsledningen och arbetsorganisationen är för otydlig.

Lars-Erik är fortfarande arbetsplatsombud med plats i Gryaabs styrelse som personalrepresentant. Suppleant i styrelsen är Georg som också är skyddsombud.

Kommunal har naturligtvis inte samma styrka på Gryaab längre med bara fyra medlemmar kvar. Lars-Erik och Georg tycker ändå att det vore fel att lägga ned sin fackliga verksamhet.

— Det vore att svika de medlemmar som har betett sig riktigt, säger Lars-Erik.

Varken sektionen eller avdelningen har försökt få någon av avhopparna att komma tillbaka till Kommunal. Sådana medlemmar vill avdelningen inte ha.

Hårdast i sitt fördömande av dem är förre sektionsordföranden Ulf Johansson.

— Personligen tog jag det som hände mycket hårt. Det var fruktansvärt. När facket reagerar på kvinnoförnedring protesterar medlemmar. Jag har en dotter. Ska jag säga till henne att det okej att gå på porrklubb och stoppa pengar i trosorna på kvinnor som dansar? Jag äcklas av dessa mäns beteende, säger han.

Ulf Johansson tycker att avdelningschefen skulle ha sparkats direkt.

— Jag ryser när jag tänker på vad han har gjort. Hans kvinnosyn förtjänar bara förakt, förklarar han.

Ulf Johansson är upprörd över att ledningen på Gryaab inte har agerat mer bestämt till stöd för Lars-Erik och Georg.

— Jag är oerhört besviken på bolagsstyrelsen. Där sitter representanter för socialdemokraterna och vänsterpartiet. En av dem sa till mig att han tycker synd om Lars-Erik och Georg. Jaha, sa jag, vad har du gjort åt det då?

Lars-Erik och Georg är besvikna över den uteblivna fackliga solidariteten från tjänstemännen och akademikerna.

SKTF:s klubbordförande, Peter Robinson, säger att det inte gick att försvara krav på avdelningschefens avgång och att porrklubbsaffären läckte ut i media. SACO:s klubbordförande Nicklas Baxéus vill helst inte tala om det som hände.

— Jag fick så mycket skit efteråt. I vissa lägen är det bättre att tiga än att stå rakryggad och lida ännu mer, säger han.

Kanske finns det en chans att Lars-Erik och Georg kan få mer normala relationer till dem som en gång lämnade Kommunal i protest. Lars-Erik och Georg får åter vara med i samtalet på arbetsplatsen. Men det blir än så länge bara jobbsnack.

— De som tidigare vänt mig ryggen står och vaggar mellan stoltheten och att de skäms för att de betett sig illa. Istället för att be om ursäkt väljer de att snacka om annat, säger Lars-Erik.

En av dessa avhoppare är Lennart Augustsson. Han saknar Kommunal men ångrar inte avhoppet.

— Jag har alltid varit arbetare och känner mig inte hemma i SKTF som jag nu tillhör. Men det var inte läge att tveka då vi bytte fack. Det gällde att vara solidarisk med gruppen. Man gör inte som Lars-Erik och Georg. De ville hänga avdelningschefen utan att fråga vad vi tyckte. Så gör man inte mot arbetskamrater, säger han.

Lennart satt i samma idrottsstyrelse som avdelningschefen och har stort förtroende för honom.

— Besöket på nattklubben var väl inte så farligt. Felet han gjorde var att han pratade för mycket om det efteråt. En av kvinnorna på arbetsplatsen tog visst illa vid sig, tjejer är ju olika oss män. De är väl mer pryda. Hade vi resonerat om detta istället för att hänga avdelningschefen hade det aldrig blivit något bråk, säger han.

Nu vill Lennart försöka lägga konflikten åt sidan. Innan den uppstod brukade han och Lars-Erik fiska tillsammans. Han skulle gärna göra det igen.

Lars-Erik är lite avvaktande till den mer försonliga inställning han nu möter från några på arbetsplatsen.

— Det är något som saknas. Tryggheten och förtroendet är borta i relationen till dem som jag tidigare räknade som mina arbetskamrater, säger han.