Frågan om jämställdhet och könsordning diskuteras utifrån en rad skilda utgångspunkter.

Gudrun Schymans avhopp från vänsterpartiet och ställningstagande för en oberoende feministisk intressegrupp har höjt temperaturen ytterligare.

Marita Ulvskog, partisekreterare i socialdemokraterna, har nyligen lanserat sitt alternativ; nätverket Feministas, som hon hoppas ska bli ett alternativ för arbetarkvinnor att känna sig hemma i. Om detta ger lågavlönade kvinnor råg i ryggen kan Feministas bli användbart för alla som inte känner sig hemma i dagens debatt.

De borgerliga partierna passar, uppenbart villrådiga inför det tryck som uppstått. Det handlar ju inte bara om kön, utan också om klass. Nämligen om det dubbla förtryck som drabbar LO:s kvinnor hårdast i form av låg lön, högst sjuktal, störst ofrihet och sämst villkor.

Vår jämställdhetslag från 1991 säger uttryckligen i sin första paragraf att den ”siktar till att förbättra främst kvinnors villkor i arbetslivet.”

Men i praktiken ser det inte så värst bra ut för jämställdheten i vårt land. En rad rapporter från forskare och myndigheter bekräftar detta:

Löneskillnader består. Den könsuppdelade arbetsmarknaden likaså. Långtidssjuka kvinnor som tar huvudansvaret för hem och barn får sämst vård och sämst möjligheter att återvända till jobbet. Traditionella könsroller bidrar till sjukskrivning och förtidspensionering. Äldre kvinnor får sedan sämre vård än män.

Kvinnan är föräldern på heltid, medan mannen är pappa utifrån eget val av nivå, noterar JämO i sin färska sammanställning om arbete och föräldraskap. För mamman är omsorgen om barnen inte möjligt att förhandla bort. För pappan är det fortfarande en möjlighet, men inte en självklarhet att ta sin del av vårdnaden om barnen. Män tar ut 18 procent av föräldradagarna. Sex av tio män tar inte ut någon ledighet alls under barnets första år.

Maktordningen mellan kvinnor och män splittrar även arbetarrörelsen. LO-män lierar sig med män från andra samhällsgrupper i högre utsträckning än med LO-kvinnor.

Konsekvensen är att hela LO-kollektivet blir svagare, skriver Jenny Lindblad och Erland Olausson, utredare, respektive avtalssekreterare på LO i Tiden 1/2005.

Analysen är intressant — och brandmännens avhopp inom Kommunal visar att den också är sann. Här ställs frågan på sin spets: ”Ska könsmaktsordningen få stå i vägen för ett på lång sikt framgångsrikt arbete för alla medlemmar? Vad är starkast — könssolidariteten eller klassolidariteten?”

I grund och botten handlar det förstås om makt. Och makt handlar om pengar. Och pengar handlar om lön. Att höja kvinnors löner rejält är avgörande för att bryta könsordningen. Det är vid avtalsbordet kvinnokampen vinns.