En otäck scen visar en ung man som fått ett fönsterglas över sig och skurit upp armen. Känner mig plötsligt glad åt att jag lämnar blod. Här ser jag direkt hur väl det behövs. För att inte tala om kunskap i första hjälpen.

Den skickligt gjorda serien är något annat än smetiga dokusåpor med kränkning av människor, fylla och konstgjorda konflikter. Här kommer vi rakt på ett gäng i ständigt arbete med chockade och skadade människor, som ibland inte kan räddas tillbaks till livet. Men tillräckligt ofta överlever de. Ibland är det inte så farligt som de ängsliga anhöriga trott, några gånger är det värre.

Hela tiden är ambulansfolket proffsiga, snabba, ömsinta, även mot aggressiva och skakiga patienter. En smekning över pannan kan göra underverk, även med en mycket orolig person.

Givetvis är ambulanshelikopterns framtid hotad. På västkusten ska det inte finnas en enda kvar, om utredarna får bestämma. Det verkar fullständigt vansinnigt.

Jag hoppas innerligt att aldrig behöva ringa efter en ambulanshelikopter, men är villig att satsa åtskilliga skattekronor på att de ska finnas kvar. Och ni som ännu inte är blodgivare — ta steget och börja nu.