Är det alltid kvinnan som ska ha skulden?
Det verkar oftast vara kvinnor i olika åldrar som skriver till relationsrådgivare. Det verkar också som om de tar ett större aktivt ansvar för att en relation ska fungera och detta är väl i grunden positivt och till kvinnors fördel?
Därför gör det mig desto mer upprörd att rådgivarna (som ju dessutom ofta är kvinnor) ofta lägger skulden för en dålig relation på just kvinnan. Man får se kommentarer som: "Om man som kvinna inte kan respektera sig själv, kan inte mannen respektera henne". Eller om en kvinna har gjort allt hemarbete. Då "har hon inte tillåtit mannen att få det utrymme han behöver för att få det gjort". Som ni själva ser kan man visst alltid lägga skulden på kvinnan i slutändan. Varför gör ni terapeuter så?
Reflekterar ni aldrig från ett feministiskt perspektiv? I så fall är det märkligt och lite skamligt, eftersom så många av er är just kvinnor.
Som många med mig har erfarit finns det många samarbetsvilliga män, men också lika många som är egoister och inte vill rubba på ett väl inarbetat maktmönster. Detta är verkligen inte kvinnans eget fel! Vissa människor (även män) vägrar helt enkelt att samarbeta och bör ibland lämnas åt sitt eget öde. Som kvinna måste man inse det, för att inte lägga skulden på sig själv och för att till slut må bättre.
Bettan
Tack för dina synpunkter. Jag vill gärna försöka förtydliga vad jag tidigare sagt och där jag kanske missuppfattats. Det handlar absolut inte om att lägga skulden på den ena eller den andra i en parrelation, utan det handlar om ”samspelet”, som kan vara mer eller mindre destruktivt. Det är viktigt att var och en tar eget ansvar för sitt eget välbefinnande. Frågan är dock om det är så bra att kvinnor tar ett större aktivt ansvar för att relationen ska fungera.
Kan det vara så att mannens motivation och engagemang minskar i proportion till hur mycket kvinnan tar på sig?
Enligt statistik mår kvinnor oftare sämre i sina parrelationer än vad män gör. Jag tror att vi (kvinnor) måste ta eget ansvar för den känslan och agera för att inte fastna i en martyrroll. Det går inte att ändra en person eller situation genom tjat eller anklagelser. Oftast leder det bara till större motstånd och försvar. Jag tror att den som ger uttryck för obehag, otillfredsställelse, lidande eller smärta i relationen, i sig har drivkraften till förändring. Om det gör ont vill vi ha smärtlindring (förändring). Ibland åstadkommer vi av olika skäl en tillfällig smärtlindring genom att blunda eller lägga locket på och då får vi också förr eller senare tillbaka smärtan. Kanske då med större kraft, vilket gör att vi måste agera på ett annat sätt.
Du skriver så klokt i ditt brev: ”…vissa människor (även män) vägrar helt enkelt att samarbeta och ibland måste de lämnas åt sitt eget öde. Som kvinna måste man inse det för att inte lägga skulden på sig själv och för att till slut må bättre.”
Jag håller helt med dig!
