Som kvinnan i Nagasaki

uttryckslös och stel som en sten

inför det ofattbara helvetet

av bara rykande ruiner

av vad som en gång var hennes stad

står som en skugga av en zombie

och kan inte ens känna chocken.

Den är för ofattbar.

Den går inte att analysera.

Den går inte att acceptera.

Den går inte att känna,

utan man bara står där

som en uttryckslös staty

lika nollställd själv

som den totala förintelsens ruiner

av en hel värld av liv och känslor,

värme, mänsklighet och minnen

som plötsligt är lika bortblåsta

som om de aldrig någonsin funnits.

Man måste bli ruinerad själv

känslomässigt och psykologiskt

och inte ha någonting annat kvar

än den paralyserade urblåsta fasaden

med dess absolut nollställda tomhet.