Att lyssna på sorgen
Håll om, håll tyst och håll ut. Så säger prästen Cecilia Wikström i Dagens Nyheter (den 4 januari 2005) om vad vi alla kan göra för sörjande i vår närhet. Kanske känner vi någon som drabbats av naturkatastrofen. Många av er läsare kommer att möta sörjande och skakade personer i yrkesvardagen.
Vi berättar på nyhetsplats om några av dem. Och Rädda Barnens psykolog Åsa Landberg ger några råd om hur vi bemöter barnen på sidan 34.(KA nr 1/05)
Sorg är svårt. Den egna är för stor för att kunna förmedla. Andras för privat för att kunna ta in. Som medmänniskor vill vi gärna hjälpa, lindra, skingra tankarna, förstå och säga det rätta, det som ger tröst. Men förlusten av en nära anhörig kan aldrig pratas bort.
Som grannar, arbetskamrater och vänner är vi inga terapeuter. Men att vara nära kan ibland vara nog. En blick, en hand på kinden. Tyst sympati över en kopp te. Att finnas där, utan att säga så mycket. Lyssnandet räcker långt.
För många kan det svåraste arbetet börja om ett år — när insikten slagit ner med full kraft. Den älskade kommer aldrig tillbaks. En vänlig fråga om hur det känns, en kram och en inbjudan till promenad, bio, fika kan vi alla erbjuda den som sörjer, men ändå lever.
Man kan göra som Kristoffer, som Cecilia Wikström berättar om: Pojken skrev ett brev till sin granne, en äldre dam som mist sin man. ”Jag förstår att du är lessen nu när Kalle har dött, nu kan ni ju inte promenera längre. Men jag kan gå ut med dej om du vill.” Och en dag, ute på gården möter kvinnan en pojke i sjuårsåldern som sträcker ut sin hand. ”Hej, ska vi gå ut nu?”
Med fler såna utsträckta händer kommer sorgen inte att försvinna, men den blir lättare att bära.
