”Fackpampen” och ”toppolitikern” målas upp som fixare och myglare. Några fall sticker i ögonen. Men, förutom den sanslösa hanteringen av Anna Johansson-Visborgs stiftelsearv är det inga olagligheter som rapporterats. Fastighetsägare har fördelat lägenheter, som i vissa fall använts som bytesobjekt, för egen, eller barns räkning. Laddningen handlar om läget och köordningen. Stockholm bostadsbrist har gjort fördelningen till högsta politiska dagsfråga, i alla fall i Stockholm.

So what, kan man säga. Får inte sossar göra lägenhetsaffärer? Får inte facket ge bostäder åt förtroendevalda och anställda? Jovisst. När en fråga fått fart i medierna tappas nyanserna ofta bort. Allt är inte svart och vitt, men även i gråskalan måste det vara mera vitt än svart, om trovärdigheten ska bevaras. Därför finns det något gott i alla starka reaktioner. Det visar att tilltron till arbetarrörelsen lever.

Politik är, som Olof Palme sa, att vilja förändra och bygga ett bättre samhälle. Alla som säger så förväntas i någon mån leva som de lär. Hela arbetarrörelsens idé är att gå till kamp mot privilegier och det slutna samhället. Metoden är demokrati. Den bygger på öppenhet. Alltså måste så gott som allt kunna berättas på ett allmänt möte.

Varje dag lever tusentals politiker och fackliga företrädare upp till dessa ideal. Människor är också stolta över arbetarrörelsens föregångare som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Folkkära, inte minst genom sin anspråkslösa livsstil. Företrädare för arbetarrörelsen, såväl i facket som i politiken, är ”fångna” i detta ideal. De förväntas leva som de lär. Vara lite mer idealistiska än flertalet. Lite mindre giriga.

Medierna spelar på dessa känslor och utnyttjar dem i sin dramaturgi. Den kan upplevas blodtörstig, men har sin näring i vår starka tro på jämlikhet. Och det är positivt. Ingen vill väl att det ska vara tvärtom, låga förväntningar. Den dag arbetarrörelsen ses som vilka goda kålsupare som helst är det dags att packa ihop. Den som vill förändra måste faktiskt vara lite bättre.

Självfallet ska facket kunna hjälpa anställda med lägenheter. Men det är viktigt att reglerna är tydliga och tillämpas strikt. Arbetarrörelsens kamp mot privilegier och överhetssamhället måste vara överordnad ideologi. Men som fastighetsägare måste de få använda bostäder utifrån de egna behoven.

Kommunal och andra fackliga organisationer ska vara goda arbetsgivare, samtidigt som de är medlemmarnas företrädare och grenar på rörelsens träd. Den kombinationen gör det extra viktigt att ha en policy för de egna husens bostäder. Misstag bottnar ofta i otydliga regelverk och rutiner. Det förslag om gemensamma bestämmelser för alla LO-förbund som lagts av ordförande Wanja Lundby-Wedin kan vara en väg att gå i framtiden.