Det är en fascinerande berättelse. På bilden springer hon genom en snötyngd skog, med röda kinder och glad min. Hon ser ung och spänstig ut. Inte konstigt, med tanke på dagsprogrammet: Klara 35 kilometer om dagen, med packning på 17 kilo, oavsett väderlek! Sova ute, i medhavt minitält. Laga all mat på primuskök.

När dagboken publiceras är det ett år sedan starten, hemma i Tenby i sydvästra Wales. Rapporten skrivs drygt tre månader senare. När jag läser den har hon i djupaste vinterkyla korsat Europa, tagit sig in i Ryssland, över Uralbergen och är förmodligen i Sibirien. Därefter ska hon, via Berings sund, springa genom Alaska, Kanada, Grönland, Island, Irland, Skottland och England, innan hon återvänder hem.

Dagboken berättar om strapatser som vildsvin utanför tältet, sönderfrusen sovsäck, glasbit i foten, snöstorm, men också glädjeämnen, möten med vänliga, hjälpsamma människor. Projektet verkar helt vansinnigt, men Rosie gör det inte bara för sin egen skull. Med sin löpning vill hon hedra sin make Clives minne, han dog i prostatacancer 2002, och höja medvetandet om att sjukdomen kan botas, om den upptäcks i tid. Som kärleksbevis är denna prestation i särklass. Jag hoppas hon snart är hemma i Wales igen.