Om det här vore en spelfilm istället för en dokumentär kunde man försöka låtsas att det inte fanns några barn och ungdomar som levde på det sätt som filmen skildrar. Nu är det inte så. Det här är på riktigt.
17-åriga Frieda Darvel lever på gatan i Kapstaden där hennes ”familj” består av de andra gatubarnen. Mot alla odds hamnar hon i tv-showen Popstars (typ svenska Idol) och blir känd över hela Sydafrika. Vart hon än går ber folk henne att sjunga, ungefär på det där sättet som vuxna kan göra med barn och som känns som mindre övergrepp. Under hennes första flygresa på väg till showen i Johannesburg ropar stewarden ut i högtalarna att ”detta är gatubarnets första flygning!”. Frieda blir till ett experiment för 2000-talets Prussiluskor. En apa i bur som får applåder och kramar om hon sjunger och gör som andra vill. De är inte lika glada när hon längtar tillbaka till pojkvännen på gatan eller till det lugnande limmet.
Med en gränslös och makaber cynism används Frieda av tv-producenter och spekulativa ”välgörenhetsarbetare” alltmedan hon själv hoppar mellan två vitt skilda världar. Hon hoppas att hennes liv ska förändras efter tävlingen men en bit in i filmen säger hon ”efter allt jag varit med om vill jag bara säga att jag vill ha tillbaka mina drömmar”.
Dokumentärfilmarna Johnson och Felixson använder sig också av Frieda. Också de exploaterar denna flickunges öde. Men det gör inte den här filmen mindre sevärd eller värd att rekommendera. Den säger väldigt mycket om den tid vi lever i och de människor som befolkar den.
Betyg: K K K K (av fem K)
