Lagen är tandlös när det gäller rätten till barnomsorg på obekväma tider. Ensamstående föräldrar får betala priset.

Undersköterskan Margona Karlsson tvingades säga upp sig. Hennes kommun erbjuder inte barnomsorg under hennes arbetstider och arbetsgivaren ville inte ändra dem. Verksamhetens behov ska styra, anser de, inte personalens. Och vill inte kommunen ordna barnomsorg på obekväma tider och arbetsgivaren inte kan/vill ordna arbete på tider som passar barnomsorgen — ja, då får man se sig om efter något annat, eller gå ut i ofrivillig arbetslöshet, som Margona.

Detta berättar vi om på sidorna6-8(KA nr 20). Margona är inte ensam om sina bekymmer.

Hälften av landets kommuner erbjuder inte barnomsorg under obekväma tider, visade en genomgång som Skolverket gjorde 2003.

”Absurt att brist på barnomsorg tvingar in människor i bidragsberoende”, tycker JämO, som dock inte hörts kräva skärpningar av jämställdhetslagen i detta avseende. Om det behövs ska JämO agera, inte bara reagera.

Det råder delade meningar om kommunerna är skyldiga att erbjuda barnomsorg under obekväm arbetstid eller inte.

Louise Fernstedt, som är chef för skolsektionen på Kommunförbundet ser att behoven av den här sortens barnomsorg ökar. Men hon tycker inte att de feltolkat lagen när de låter bli att ordna barnomsorg. Vi ordnar gärna barnomsorg — bara någon (=regeringen) vill betala merkostnaden, menar hon och räknar tydligen med att andra betalar för den arbetslöshet som uppstår när man inte får pusslet att fungera.

En facklig förhandling kan ibland hjälpa den som får arbetstider som inte stämmer med barnomsorgen att få rätt.

Arbetsgivaren uppmanas då att i alla fall försöka, enligt lagens mening. Jämställdhetslagen kan alltså fungera som ett verktyg för facket.

Men lagen är fortfarande inte tillräckligt känd och används inte så ofta i förhandlingar. Därför är det bra att Kommunals ordförande Ylva Thörn slår fast att rätten att kombinera arbete och barn är just en facklig fråga. Om inte barnomsorgen är ordnad kan föräldrar inte arbeta, säger hon. Och precis så enkelt är det.

Om rätten till arbete är en facklig fråga, är rätten till fungerande barnomsorg det också. Om denna rätt sedan får kosta precis hur mycket som helst är naturligtvis, som allting annat, en fråga om vad våra folkvalda tycker är viktigt. Men säkert går det mesta att lösa utan stora investeringar, om facket tar fajten, och motparterna ser möjligheterna.