Inte riktigt lika många, men nästan, har klart för sig att Djurgården/Älvsjö tog guldet för andra året i rad, i damfotboll.

Publiktillströmningen dit är fortfarande betydligt mindre, men Victoria Svensson, Malin Moström, Hanna Ljungberg och alla de andra i landslaget har blivit stjärnor och förebilder för en lång rad fotbollsintresserade tjejer.

Medierna glömmer och gömmer inte längre matcherna som förut, fotbollen behandlas mer jämställt.

Den svenska fotbollen var fram till mitten av 1960-talet en manlig rörelse. Men sedan hände något, berättar Jonny Hjelm i boken Amasoner på planen, svensk damfotboll 1965-1980. Titeln är missvisande, eftersom nästan halva boken, mycket läsvärt, behandlar även de fem decennierna närmast före.

Vad var det som hände? När fotbollen i slutet av 1800-talet spreds från England till bland annat Sverige var det en idrott för män. Dåtidens experter var fascinerade, men förskräckta över spelets brutala karaktär, något som ju knappast blivit bättre med åren. Skador är ett gissel i fotboll, för kvinnor som för män. Elitkrav sliter ut i förtid.

De första damfotbollslagen bildades under och efter första världskriget. År 1917 mötte Lindesbergs kvinnliga fotbollsklubb IFK Lindesbergs ”gubblag”, det framgår inte hur matchen slutade.

Fotbollskulturen blev de närmaste decennierna alltmer maskulin. De första seriösa svenska damfotbollstävlingarna arrangerades på 1950-talet. Men före 1968 var damfotboll en icke-fråga inom Svenska Fotbollförbundet. Sedan slog Öxabäcks IF till och bäddade för utvecklingen mot dagens situation, som väl knappast kan sägas vara bra, men
i alla fall bra mycket bättre.