I Göran Perssons bok ”Den som är satt i skuld” beskriver statsministern ett klassamhälle som han aldrig vill uppleva igen. ”Så fort man öppnade munnen” avslöjades det vilket samhällsskikt man kom ifrån. Många kommunalarbetare säger att vi börjar närma oss den bistra verklighet som tecknas i Göran Perssons biografi.

Kyrkogårdsarbetaren Thomas Kjellberg sjukskriver sig ibland på grund av tandvärk.

— Jag har gått hem när jag haft som mest ont. Det har inte gått att arbeta med en sådan fruktansvärd smärta. Vissa dagar är det värre och då måste jag ta starka värktabletter. Då går det inte heller att arbeta i och med att jag är påverkad av dessa.

Thomas skulle behöva en omfattande tandvårdsbehandling. Men det har han inte råd med.

— Jag har bara rotbitar i underkäken. Många gånger går jag hungrig eftersom det gör så ont. Jag äter mycket soppa eller så tar jag en tablett innan jag ska äta. På natten vaknar jag av de varbildningar som bildas i gommen. Det är inte acceptabelt att det ska vara så här.

Thomas har en svår ekonomisk situation och har försökt få de sociala myndigheterna att betala för de tandvårdsinsatser som måste göras.

— Det har varit så många turer med det där. Jag orkar snart inte mer. De sociala ville inte betala. Jag överklagade då till länsrätten som gav mig rätt. Men det har fortfarande inte hänt något. Socialen vill bara betala halva kostnaden.

Den totala kostnaden för att behandla Thomas skulle gå på mellan 20-30 000 kronor.

En av dem som kommit att kraftfullt engagera sig för den försämrade tandvårdshälsan i Sverige är Bertil Blixt som är kommunals arbetsplatsombud vid Ruds kyrkogårdsförvaltning i Karlstad.

— Det finns arbetskamrater som inte har råd att gå till tandläkaren. Detta föder givetvis depressioner.

Bertil Blixt säger att tandstatus åter blivit en klassfråga.

— Öppna din mun så kan man se vad du tillhör för samhällsgrupp. Flera kamrater som jag känner har en oerhörd värk i tänderna. Men de har inte råd att få det fixat. Det är alltid de fattiga som får lida.

Bertil Blixt säger att dessa mänskliga tragedier får inverkan på en rad områden.

— Det är ju inte bara den mänskliga aspekten. Det är ju även ett samhällsekonomiskt slöseri. Vad kostar inte det för samhället att människor sjukskriver sig när de har värk, men är ekonomiskt förhindrade att få tänderna lagade.

Bertil Blixt hoppas på att en gräsrotsrörelse kan förmå att saker och ting ändras.

— Jag efterlyser någon slags budkavle. Ingen tar tag i detta. Folk måste ta till sig hur illa det är. Ska man gå till tandläkaren måste man ha plånboken med sig.

Tandvårdsfrågan engagerar folk runtom i landet och regeringen sa för fyra år sedan att pengar skulle skjutas till för att förbättra tandstatusen hos befolkningen. Fram till nu har dock inte mycket av löftena infriats.

Den dåvarande socialministern Lars Engqvist tillsatte år 2000 en utredning som skulle komma med förslag på hur tandvårdsförsäkringen skulle förändras. Lars Engqvist sa sig ha tagit djupt intryck av Aftonbladets artikelserie om tandhälsan. Redan för fyra år sedan framgick det att folk med dålig ekonomi var tvungna att avstå från dyra behandlingar.

Lars Engqvist beräknade att kostnaden för år 2000 med ett högkostnadsskydd på samma nivå som sjukvården skulle hamna någonstans mellan åtta och tio miljarder kronor. Som patient inom sjukvården betalar du tack vare högkostnadsskydd högst 900 kronor om året. Möjligheten att överföra samma grundtrygghet för tandvårdspatienter sågs över i utredningen utan något konkret resultat.

Yeshiwork Wondmeneh som arbetar på samhällspolitiska avdelningen inom Kommunal säger att tandvårdsfrågan är något som hela LO måste driva.

— Det räcker inte att bara Kommunal ligger på i denna fråga för att få en ändring till stånd.

LO krävde på sin senaste kongress att tandvården ska införlivas med hälso- och sjukvården.

— Det skulle innebära att tandvårdskostnaderna omfattades av högkostnadsskyddet och kostnaden för tandvård per år blir då maximalt 900 kronor.
Yeshiwork Wondmeneh säger att regeringen inte gör tillräckligt.

— Men det är en svår fråga. Vad som komplicerar det hela är att tandvården är avreglerad.

Enligt Statistiska centralbyrån har en drastisk minskning av tandläkarbesök skett för Kommunals medlemmar de senaste åren. Andelen medlemmar som varit hos tandläkaren det senaste året var 8 procentenheter mindre 2001 än 1988. För medlemmar i åldern 16-29 år var minskningen 18 procentenheter. Att stora försämringar skett inom tandvårdssektorn slogs nyligen fast av Riksförsäkringsverket.

I rapporten framgår att summan för ett tandläkarbesök är nästan den dubbla nu jämfört med 1998. Sedan avregleringen 1998 får landsting och privata tandläkare själva bestämma priset för utförd behandling. Vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson skriver i ett pressmeddelande att hon ska arbeta för en prisreglering av tandvården.

Staten har ett särskilt ansvar att se till att tandvård och tandhälsa inte blir ett klassmärke.

Men en fråga som kan ställas är om inte tandhälsan redan blivit ett klassmärke. En kommunalanställd som önskar vara anonym berättar att han fått tandlossning och att tänderna i överkäken ska dras.

— I slutändan är det kostnader på uppåt 15 000 kronor. Och detta är då bara för att dra tänder i överkäken och sätta in lösgom. Jag lånar av arbetskamrater för att kunna få råd med detta.

En arbetskamrat till Thomas, Tommy Englund, berättar att han var tvungen att dra en tand i februari.

— En ny tand fastsatt med titanskruvar skulle kosta 15 000-18 000 kronor, så jag fick avstå. Min sambo skulle dra en sprucken tand och få insatt en brygga. Kostnaden för detta beräknas till cirka 20 000 kronor. Vi lägger undan pengar till detta så att hon förhoppningsvis ska kunna få det åtgärdat i början av nästa år.

Kommunalarbetaren har under arbetet med denna artikel gjort flera påstötningar hos Socialdepartementet, då vi bland annat velat få svar på varför inte mer har gjorts från regeringens sida i tandhälsofrågan. De har inte svarat på våra frågor.