Kriga som en viking
JOHANNE HILDEBRANDT: För en tid sedan befann jag mig på Bokmässan i Göteborg för att tala om den sista delen i min trilogi, Sagan om Valhalla. Med mig hade jag en av de grupper som sysslar med historiskt återskapande, en grupp vikingar iförda ringbrynja och svärd. Efter att i flera år talat om kvinnliga krigare och asar som abstraktioner kändes det skönt att ha levande människor att peka på.
Vikingarna var dessutom experter på forntida stridskonst, det vill säga de slåss med svärd, yxor och spjut på det sätt man gjorde förr. Flera i gruppen är kvinnor vilket är logiskt.
De gamla sagorna berättar om sköldmöer och man har hittat gravar, bland annat på Öland, där kvinnor begravts med både svärd och smycken. Kvinnliga krigare som spöar skiten ur sin motståndare har ju sin lockelse. Särskilt i denna tid då normen är att vi alla ska vara oaggressiva, tala med låg röst och ständigt sträva efter konsensus.
Jag frågade den största av vikingarna om han någonsin fått stryk av en kvinna. Svaret han gav var sedelärande:
— Javisst, sa han. Många gånger. De fysiska förutsättningarna är visserligen annorlunda, jag är större men långsammare, en kvinna är svagare men snabbare. Hon hinner slå fler gånger, så det jämnar ut sig. Skälet till att en kvinna förlorar är psykologiskt. Hon blir rädd för att jag är större, hon förlorar för att hon tror hon ska göra det, svarade vikingen bestämt.
Efteråt hade jag svårt att sluta tänka på hans ord, för det ligger mycket sanning i dem.
Det är så lätt att göra sig själv till offer, även inom feminismen. Vi är inte lika mycket värda som männen, de är fienden som ska besegras när vi återtar vår rättmätiga makt. Okej, sant är att samhället bygger på patriarkala strukturer och är väldigt orättvist, men om det finns en offerroll finns också svaghet. En löneförhandling, vägen till ett mål, förmågan att genomföra en utbildning, bygger på att man tror att man ska klara av det. Målet är formulerat, segern vunnen innan striden börjat.
Med självförtroende övervinns hinder. Jo jag vet, man har hört det förr, men likväl fungerar det. Se på mig. Jag, som alltid har haft svårt att avsluta mina projekt, har nu skrivit en trilogi eftersom jag lyckades övertyga mig själv om att jag skulle klara det.
På sätt och vis är vi alla krigare och man ska vara vaksam på tvivel och på dem som äter ens kraft. För det är som vikingarna säger, grundförutsättningarna finns men skälet till att man förlorar är att man tror att man inte kan segra. Övertygelse skänker självklarhet och sådant är väldigt svår att stå emot.
Johanne Hildebrandt började sin yrkesbana som växlare och tågklarerare på SJ. I dag arbetar hon som journalist och författare med hela världen som arbetsfält.
