Tidningen toppar med nyheten om isbjörnen som bryter sig in i sommarhytterna. Bild på nallen i aktion finns också. Vandrande isbjörnar är en realitet här och den som ger sig ut på vandring har bössan hängande på ryggen.

Fint besök noteras: Hillary Clinton, senator i USA ska se satellitstationen SwalSat och ta en båttur på Kongsfjorden. På bio visas Harry Potter, och Longyearbyens skola söker timanställda vikarier.

Det kan verka som vilket samhälle som helst, men Svalbardöarna är speciella och Longyearbyen (som fått sitt namn efter den amerikan som på 1800-talet öppnade den första kolgruvan) är ingen normal plats, det ser permafrosten (evig markkyla) och öarnas diplomatiska status till. 42 länder samsas om dem, under norsk administration.

Här är rotlösheten regel. Ingen får begravas på Svalbard. Markfrosten stöter upp allt som man försöker gräva ner. Här är alla gästarbetare, även om det kan bli uppemot 40 år för en del. Men det är undantaget. I Longyearbyen byts hela befolkningen ut ungefär vart tredje år. Byn har universitetsfilial, Konsum, simhall och kommunlokaler, men ser ändå mer ut som en håla i Vilda Västern.

Det berättas att engelska straffångar valde avrättning framför gruvarbete i Svalbard. Nu köar folk för att få jobba här. Förskola finns men ingen äldrevård. När du pensioneras åker du ut. Om du inte kan betala cirka 20 000 kr
i månadshyra och 21 kr litern
för mjölken.