Jag vet, för jag satt en gång i hennes västerbottniska kök för att intervjua Den Stora.

Hon skramlade med grytor, sprang rastlöst mellan spis och skafferi, saltade, kryddade, avsmakade.

Dessemellan talade hon oavbrutet om tillståndet i världen och i Jörnsbygden, Västerbotten. Dofterna från koket blev alltmer lockande. Jag har glömt vad hon lagade till, men minns att det smakade utomordentligt.

Sara Lidman tyckte inte alltid om journalister, men ansåg av princip att de aldrig skulle gå hungriga från bordet.

Lidman, Lindgren, Enquist. Varför all denna skaldekonst från ett enda litet tunnbefolkat norrlandslän?

Litteraturvetare har en teori om kargheten, vintermörkret och den speciella religiositeten däruppe. Och längs västerbottenskusten står bönhusen tätt.

Längre inåt landet är det glesare mellan kyrkorna och författarna. Min lappmark har bara en, ödemarkspoeten och klarabohemen Helmer Grundström, som i år skulle ha fyllt hundra. Han skrev om möss, löss och bister kärlek i fattigstugorna ovanför odlingsgränsen.

Den västerbottning jag själv helst läser heter Kurt Salomonsson, idag helt bortglömd men en gång känd och beryktad för romaner om gruvarbetarnas helvete i de lappländska malmfälten. Bolidenbolaget blev rikt, arbetarna blev dödssjuka i silikosen. Det var en av femtiotalets större industriskandaler. Salomonsson blev angripen för sina avslöjanden, också av fackföreningsrörelsen, och drog sig tillbaka i bitter tystnad. Något slags upprättelse fick han ändå vid den stora gruvarbetarstrejken 1969-70.

Duger man inte till att skriva böcker, kan man alltid skriva om böcker. Jag var litteraturkritiker på Aftonbladet i mitten av åttiotalet. Som norrlänning vördades jag som en raritet på kulturredaktionen eftersom Aftonbladet alltid varit en utpräglad storstadsdrake som — bortsett från Sporten — haft svårt att känna sig hemma norr om Solna stadsgräns.

Arbetet var härligt. Jag fick skriva om alla de nya böcker som redaktionens stora elefanter med Karl Vennberg i spetsen inte ville nöta ögonen på. Jag slaktade böcker med stor förtjusning. Några författare stukades för gott och skrev inte mera en rad. Andra överlevde min kritikerverksamhet utan så mycket som en skråma. Som Jan Guillou, vars första agentbok kom i mina händer och som jag dömde ut som fyrkantig och trist, utom möjligen för älgjägare.

Sedan skrev Guillou nio agentromaner till, de gick ut i rekordupplagor och pappersåtgången dit har väl skapat några färska kalhyggen i mina norrländska hemtrakter.

Björn Löfström kör taxi i Storstockholm, tidigare bland annat frilansjournalist i Moskva.