Och det var så bestämt men utan uppsåt.

Där på våra bomullsmoln, under en ljuvlig middag.

Tiden är som sten i min livmoder

Det tynger hjärtat att vänta på din uppväxt

att inte veta om du finns under hela min tillvaro

eller om jag måste sakna

den byggsten som var stommen till legenden om mig

under de sista förtvinade stunderna av det som kunde blivit

ett harmoniskt liv

Så synar jag min pokerhand under smutsigt lysrör

Rosa nattlinne suger diskvatten

när en grön ölsejdel

spyr ut sitt grumliga innehåll

på en välbeskådad navel

Rester av en måltid

finner sin väg mot golvet

mellan cellulitlår

Så synar jag min pokerhand under smutsigt lysrör

Inga nycklar till en framtid för oss

men jag rasslar förtroendeingivande med bilnycklarna

och du sväljer betet

I morgon har vi förhoppningar igen

trots att kylskåpshyllor ylar ut sin längtan efter Västeråsgurka

Du och jag, på en mörk parkering

mot en ljusare framtid