Vaktis som trivs

I baksätet ligger posten i tre raka högar. Mintgröna månadsbrev och bruna kuvert för internpost. En hög för hämtad post, två högar för post som ska delas ut.

— Ordning och reda, det är en fix idé jag har.

Lars Gustafsson svänger in på Harspåret, en liten slingrig småväg mellan skogstomter i Spånga. Postrundan går genom hela stadsdelen Spånga-Tensta utanför Stockholm. Områdena hinner skifta från höghus till radhus till stora villor och tillbaka igen.

Lars stannar vid en förskola. Öppnar grinden och tar snabba kliv över gården. Hejar på personal och barn. Post in. Post ut.

29 förskolor och nio skolor. Förutom det kontor och nämndemän. Totalt 3 600 offentligt anställda inom Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning har tillgång till vaktmästarnas tjänster. Lars Gustafsson, Yosef Wodemikael, Susan Claesson och Emin Yilmaz sorterar post, kör två postrundor om dagen och kopierar åt alla som lämnat in en beställning.

De håller till längst ner i stadsdelsnämndens hus. På väggen i fikarummet hänger ett diplom från en nöjd förskola. På samma vägg ett diplom från Arbetsmiljöforum och tidningen Du & jobbet. I april blev de utnämnda till en av de tio bästa arbetsplatserna i Sverige. I tävlingen fick de bland annat svara på frågor om arbetsvillkor, engagemang och ledarskap. De verkar nöjda med allt.

— Och är det något vi inte gillar säger vi det. Här är det högt i tak.

— Det sitter aldrig fast, vill vi något säger vi det, verkar någon ledsen så frågar vi hur det är.

— Har du långkalsonger på dig?

Emin drar upp Yosefs jeansben för att titta efter.

— Kulturministern har långkalsonger fram till midsommar.

Lars stannar vid Sundby förskola, kliver ur bilen, tar posthögen som väntar på instrumentbrädan, lägger in en snus, öppnar grinden och stegar in på gården.

— Vad gör du, frågar en pojke.

— Jag kommer med posten.

— Jaha. Jag har varit på simskola idag.

Inne på förskolan luktar det panerad fisk. Ute luktar det syren.

— Det blir aldrig tråkigt. Jag hälsar på alla, ibland blir jag inbjuden på mat, ibland har jag en praktikant eller en sommarjobbare med i bilen.

De tar gärna emot skoltrötta ungdomar och sommarjobbare. Det är bara utvecklande. Lars förstår inte hur det skulle kunna vara jobbigt. Han plirar och säger att de lär sig något av varandra. Hittills har tre högstadieelever varvat skola med vaktmästeri och i sommar kommer de att ta emot fyra sommarjobbare.

Lasse har jobbat som konditor, bagare och asfaltsarbetare. Men den här arbetsplatsen slår allt.

— Det är en helt annan gemenskap här. Vi blir behandlade som individer, inte som robotar. Vem som är arbetsledare kan vara avgörande, Marcello pekar aldrig med hela handen, han säger inte bara ”gör det och gör det” utan låter oss tänka själva.

Sjukfrånvaron är obefintlig. Lasse kan inte minnas när någon senast var sjukskriven.

Ingen sjukskrivning, engagemang och glädje på arbetsplatsen. Är receptet så enkelt som en gemensam fika varje morgon?
— Det är inte så lite, på många arbetsplatser kastar man bara i sig sitt kaffe utan att prata med varandra. Vi ser varandra. Marcello har en bra inställning, han brukar säga att man inte ska stressa på jobbet för det är då man blir sjuk.

På fredagar dansar de samba ihop, ibland går de ut och tar en öl. En gång i månaden har de möte tillsammans med städet, växeln och chefen för den tekniska avdelningen.

Postrundan är snart över. Lasses mobil ringer. Det är Susan.

— Var är du nånstans?

Lasse är tio minuter sen.

— Jag är precis klar.

En minut senare svänger han upp framför ingången.

— Äntligen kommer du! Jag håller ju på att svälta ihjäl.

Susan och Marcello hoppar in i bilen. De ska på lunch. De pratar om samban på fredagarna.

— Lasse har bäst taktkänsla.

Det kan vara ett skämt.