Heja välfärden!
LEDARE: Heja välfärden. Under den parollen samlas Kommunals 204 ombud till sin 25:e kongress i ett junifagert Stockholm.
Det handlar om klassiska frågor som löner, arbetsvillkor och arbetsmiljö. Om nya fackliga utmaningar i Sverige och vår omvärld. Och om angelägna välfärdsfrågor, som trygghet vid arbetslöshet och sjukdom.
Kongressen utspelas mot en bitvis ganska mörk fond av dålig ekonomi och ökande antal varsel. Till detta kommer en tuff avtalsrörelse, där i skrivande stund varsel lagts för cirka 29 000 anställda i privat sektor.
Så att påstå att de cirka 580 000 medlemmarna är starkt välfärdsberoende är närmast en självklarhet.
Att förbundet ägnar sig åt välfärdsfrågorna, både i praktiskt fackligt arbete och på andra nivåer i samhället, är därmed också naturligt och viktigt. Kommunal måste vara med och påverka där det går. Det stora välfärdsprojektet Kommunal 2003 har fått kritik för att vara för styrt uppifrån. Och det är säkert riktigt. Men samtidigt visar redovisningen av de många projekten på en imponerande bredd och energi i att på olika sätt försöka bidra till att minska arbetslösheten och öka kvaliteten i den offentliga sektorn. Pengarna har ju inte rullat utan avsikt, utan använts till en rad aktiviteter, som också fått många goda reslutat. Att våga prova nytt — och kanske misslyckas måste vara tillåtet även i fackföreningsrörelsen.
Vad är då välfärd? Att fara väl under livet, en livsresa som ska ge oss ett gott liv i dess vidaste bemärkelse: rätt till hälsa och omsorg när man är skör, rätt till utbildning för sig själv och sina barn, till trygghet, men inte till konsumism.
Utbyggnaden av välfärdsstaten är en produkt av 1950-talet. Så sent som 1960 hade vi samma skatteandel som USA. I grunden är välfärdsstaten ett försäkringsbolag. Ungefär 80 procent av de resurser som vi sätter in tar vi själva ut igen. Man omfördelar till sig själv under olika perioder av livet. Men idén, som visade sig vara så livskraftig, hotas från två håll:
• Av högerns idé att skattetrycket är för högt.
För högt är det bara om vi bestämmer oss för att det är viktigare att konsumera varor än tjänster, att stadsjeepar, chips och mp3-spelare har förtur framför äldreomsorg och skola.
• Att vi lever längre — både ett välfärdsmått och ett ”hot”.
Långt liv kräver högre skatt, eller att fler arbetar fram till pensionsåldern. Om vi behöver mer omsorg senare i livet behöver vi också arbeta fler timmar för att betala den.
Om kommunerna lät alla sina anställda jobba heltid i lika hög grad som i privat sektor skulle ett viktigt steg tas mot bättre hushållning med människor och resurser, visar beräkningar från Kommunals utredare.
Välfärden behöver allas bidrag. Arbetsgivarna måste se den 80-procentiga förmågan i stället för den 20-procentiga oförmågan hos de många som idag inte får vara med.