Visserligen har vi blivit luttrade med åren, men nog är det uppseendeväckande att en av landets större kommuner först nu insett att A) lagen kräver att det finns en jämställdhetsplan och B) att en bra plan är ett utmärkt verktyg för att få bort orättvisa löner. 45 miljoner beräknas det kosta att rätta till lönerna enbart för Kommunals medlemmar.

Det är de som är hårdast drabbade av det som sluggerdebattören Susanna Popova hävdar inte existerar; strukturell diskriminering på grund av kön.

Nej, bry er inte om att läsa hennes bok om dem som hon kallar för elitfeminister. Jag har gjort det eftersom jag gillar att lyssna på folk som tycker annorlunda. I det här fallet var det inte mödan värt. Boken är inte bara snårig och förbluffande långtråkig — dess argumentation är också undermålig.

Fast just det är intressant. Varför är det ingen — till exempel en redaktör — som kollar att viktiga påståenden i en faktabok är sanna innan den ges ut? Som att radikalfeminister hävdar att alla män förtrycker alla kvinnor.

Själv blev jag för ett ögonblick så förvirrad av författarens kaxighet att jag undrade om jag missat någonting. Det hade jag inte. Radikalfeminister menar att män som grupp förtrycker kvinnor som grupp och det är faktiskt något helt annat, nämligen en fråga om strukturer. Alltså de mönster och system som är så inflätade i samhällskroppen och i våra egna hjärnor att vi ibland har svårt att se dem. Dock inte alltid. Det går inte att blunda för det faktum att kvinnors lägre löner beror på diskriminering, inte på att de är mindre kvalificerade eller misslyckas i löneförhandlingarna.

Varför då detta enorma genomslag i media?

För att det är så skojigt när kvinnor slåss? Självklart. Gräl gör sig bra i media och allra bäst är det när kvinnor ger sig på andra kvinnor i vad som uppfattas som kvinnofrågor. Alltså får kvinnliga högerdebattörer ofta ett helt oproportionerligt utrymme för sina kampanjer mot jämställdhet i allmänhet och feminism i synnerhet.

Lyckligtvis spiller lite av ljuset över på mer sansade personer. Forskare, politiker och andra som äntligen får prata om de verkliga problemen; den brist på jämställdhet som visar sig i allt från kommunalarnas låga löner och kvinnobristen i bolagsstyrelserna till det sexualiserade våldet och ”pornofieringen” av det offentliga rummet.

Det normalt så könskonservativa Medie-Sverige är för en stund plötsligt i fas med verkligheten och det är en riktigt god nyhet. Det är så lätt att tro att alla vill att vi ska ha ett jämställt samhälle. Den senaste debatten visar att så inte är fallet. Fortfarande är feminismen extremt laddat begrepp med sitt löfte om att en annan värld är möjlig. Det är klart att det skrämmer skiten ur en del.

Anne Jalakas är frilansjournalist och bor i Malmö.