Ute vispar sopbilarna upp mängder med skitigt grus och vad det innehåller vill vi helst inte tänka på. En hel del av gruset och smutsen följer med våra barn in på förskolor och skolor, och där blir det kvar, trots riskerna för allvarliga hälsoproblem för alla som rör sig i lokalerna. Men politikerna struntar i städningen i skolorna, berättar vi på sidorna 6-8(Kommunalarbetaren nr8).

Lorten brer ut sig och värre ska det bli när städpengarna dras ner ännu mer. Det är som om det inte finns någon gräns för hur lite vi behöver hålla rent i barnens lokaler, inte någon anständighetens ”hit-men-inte-längre” för hur tuffa beting städarna ska kunna få, eller hur dåligt barn och personal ska behöva må.

På uppdrag av dåvarande Socialstyrelsen satte sig 1938 journalisten och författaren Ludvig, ”Lubbe” Nordström i Radiotjänsts reportagebil för att under åtta veckor resa runt i folkhemmet. Hans reportage, kallat Lort-Sverige, om dragiga bostäder, ruttna golv och dålig hygien väckte stort rabalder.

Men i dag upprörs vi knappast av den misshushållning och vanskötsel som pågår av våra mest värdefulla gemensamma tillgångar. Skolorna, där unga människor som utgör vår framtid tillbringar sina arbetsdagar, vansköts, får förfalla i brist på det mest grundläggande underhåll. Inte ens storstädningen på sommaren finns det längre pengar till i rika Ekerö kommun.

Städaren Abdul Ahamed ska på en timme städa åtta klassrum med hall, kapprum och två toaletter. Satsas det lika snålt på städningen i politikernas arbetsmiljö i kommunhuset?

Om en dator i kommunen går sönder gissar jag att en högavlönad it-tekniker fixar detta och att fakturan betalas prompt. Men om barn får luftvägsbesvär, om städare blir sönderslitna, om deras arbetsmiljö förfaller, då går det bra att vända bort blicken.