Ni skulle känna draget på Ormingerakan. De medelålders grabbarna på campingen där jag bor, Kurre, Wigert, Elvis, alla med ett förflutet i raggarsvängen, nickar uppskattande. Det gör säkert också min framlidne far i sin himmel, eller det kosmos han ibland talade om på ryskt manér.

Gubben var så länge han levde politiskt helröd och avskydde Västimperialismen men hade det största förtroende för dess bilindustri. På vår gård i Lappland stod därför rostiga vrak av märkena Hudson, Vauxhall, Berlinerelva (bilarna hette så på femtiotalet och de hade alla sina egenheter) — men aldrig någonsin en sovjettillverkad Volga.

Jag kör präster, poliser, politiker, prostituerade. Pensionärer. Läkare, IT-folk, advokater, börsklippare, rörmokare, undersköterskor. Överklass, medelklass, underklass.

Underklassen reser med mig klockan fyra på lördagsmorgonen när sista bussen har gått.
— Hörru, kan jag inte få åka för en hundring, ber en frusen yngling i vinterblåsten på Slussen, som vill hem till den nedgångna förorten Fisksätra sedan han kommit bort från sina kompisar.

— Vi drack öl på Folkungagatan. Sedan drog dom. Fan vet vart dom tog vägen!

Min vanligaste passagerare är en gumma på närmare nittio, i hatt och rollator och med ett oändligt behov av att prata. Alla människor i landet vill prata. Inte så många lyssnar. Inte politikerna, inte barnen, inte försäkringskassan, inte det sociala. Inte gummans make, för han är som regel avliden.

Taxichauffören är den idealiske lyssnaren. Han kan inte gärna komma undan, inte förrän körningen är över och färdtjänstkortet draget.
Han, för taxiförarna i Stockholm är nästan uteslutande män. Norrlänningar, somalier, kurder, palestinier, kroater, men alltid bara män.

Samtalsämnena vid stolpen blir därför rätt enahanda. Hockey, nya Volvon, brudar, ”nittio” som är kodordet för trafikpolisen, friåkarna samt brudar igen…

Äldre kolleger, som Dagge, Bagarn och Bosse Bus, säger att allt var bättre förr, före avregleringen av taxibranschen.

Då var yrket respektabelt och man bemöttes på ett helt annat sätt av kunderna. Nu får vem som helst sätta sig bakom ratten!
De har glömt hur svårt det var att få tag i en taxibil i Stockholm på den tiden.

Taxi, var god dröj! som det alltid hette i telefonluren.
Branschens problem är nu som förr det antikverade lönesystemet. Taxiföraren arbetar helt på provision. Ju fler körningar, desto mer i lönekuvertet. Det leder till hets och stress och hårdare tramp på gaspedalen, särskilt helgkvällar när de stora pengarna ska dras in.

Månadslön skulle antagligen sänka tempot och höja trafiksäkerheten. Men ordet ”månadslön” har något fult över sig i den här branschen, både bland åkeriägarna och förarna.

Tidigare frilansjournalist i Moskva. Har också jobbat som bussförare och är nu taxichaufför i Stockholm.