En kort fluga. Så kallar Maud Edwards, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, det politiska intresset för feminismen. Hon intervjuas i tidningen Riksdag och Departement (8/2004), där hon analyserar skillnaden mellan teorin i valprogrammen och den praktiska politiken. Någon nämndvärd feministisk aktivitet tycker hon inte att hon sett i de politiska partierna efter valet. Att partierna sa sig vara feministiska tror hon mest berodde på ett tryck från vänster.

Men för exempelvis det socialdemokratiska partiet har begreppet blivit lika med jämställdhetspolitik, vilket är ett missförstånd. Feminism handlar om maktrelationer, att kvinnor har sämre möjligheter än män för att de är underordnade, att de ställs åt sidan och ses som passiva objekt för mäns blickar, aktiviteter och handlingar.

Edwards framhåller också att det blir knepigt för de borgerliga partierna att smälta en analys som handlar om ett kollektivt förtryck av en hel grupp, eftersom de hellre vill tala om individer. Men utan den insikten går maktrelationen knappast att ändra.

Att feminism blivit en läpparnas bekännelse hos en rad makthavare, kvinnor, som män, är tydligt. ”Alla”, utom möjligen Alf Svensson (kd), är feminister i dag, sannolikt utan att närmare reflektera över vad det kräver i handling. Det är politiskt korrekt att vara feminist, men någon ändring av den bestående under-ordningen har vi inte sett. Inte ens i världens mest jämställda parlament, nämligen vår egen riksdag, är könsförtrycket avskaffat. Sex av tio kvinnliga ledamöter anser att de missgynnas för att de är kvinnor, enligt en enkät i Svenska Dagbladet.

Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, påförande av skuld och skam och dubbel bestraffning — det vill säga de klassiska härskarteknikerna förekommer lika flitigt i beslutsfattarnas högborg. Och det är tragiskt, men förklarar ju varför så lite händer ute i samhället.

Att kvinnorna i toppen ska ha lika tillgång till maktverktygen som män är förstås självklart. Men om feminismen ska leva så måste basen, den stora gruppen kvinnor, se den som ett verkligt redskap för att få ett bättre liv. Då måste rätten till heltidsarbete bli en feministisk fråga, då måste skattesänkningar åt lågavlönade ensamma mammor bli lika viktigt som att avskaffa förmögenhetsskatten för välbeställda män i övre medelåldern. Då måste låglönesatsningar för arbetarklassens oprivilegierade kvinnor engagera regeringen lika mycket som de kvinnliga direktörernas rätt till bolagsstyrelserna.

Kort sagt, den som tror att kön kan bortkopplas från klass, den har missat hela grejen.