Simin Nadi har tillbringat över tio år i fångenskap på grund av sin kamp mot regimen i Iran. Hon har blivit slagen, piskad
och suttit isolerad.

Sedan två år söker hon asyl i Sverige. Nu har hon fått besked. Avslag för andra gången.

Det senaste halvåret har Simin arbetat som städerska på Karolinska sjukhuset. Hon har betalat skatt som vilken medborgare som helst, men hennes rättigheter är begränsade.Simin Nadi har tillbringat över tio år i fångenskap på grund av sin kamp mot regimen i Iran. Hon har blivit slagen, piskad
och suttit isolerad.

Sedan två år söker hon asyl i Sverige. Nu har hon fått besked. Avslag för andra gången.

Det senaste halvåret har Simin arbetat som städerska på Karolinska sjukhuset. Hon har betalat skatt som vilken medborgare som helst, men hennes rättigheter är begränsade. Hon är utlämnad till myndigheter och ett juridiskt biträde som den svenska staten utsett till henne. Hennes tillfälliga arbetstillstånd slutade gälla när Utlänningsnämndens negativa besked damp ner i brevlådan. Nu är det återigen väntan som gäller för Simin, som idag är 40 år. Kan hennes biträde få fram nya fakta inom tre veckor får hon lämna in ytterligare en ansökan.

Första gången Simin fängslades var hon bara 17 år. Hon och hennes lillasyster hade bland annat delat ut flygblad och sålt politiska tidskrifter i ett Iran som Ayatollah Khomeini styrde med järnhand. De var båda aktiva i motståndsrörelsen Mujahedin e Khalq, MKO. En helt vanlig dag i skolan sade Simins lärare åt henne att packa ihop sina saker och gå till ett annat rum. Där väntade hennes lillasyster, fem andra elever och en polispatrull. Poliserna sade åt dem att följa med för förhör. Simin och hennes syster, som då var femton, kom inte hem på fem år.

— Jag blir rädd inuti när jag tänker tillbaka på den dagen. Vi var femtio personer i en cell som var ungefär lika stor som det här rummet, säger hon och sträcker ut armarna mot det normalstora vardagsrum vi sitter i. Vi fick turas om att sova eftersom alla inte fick plats att göra det samtidigt.

När Simin släpptes försökte hon, tillsammans med tre andra från MKO, fly till Pakistan. Vid gränsen åkte alla fast. För Simins del innebar det tre år och nio månader till i fängelse. Eftersom hon hade försökt fly blev det ett år i isoleringscell. Situationen mellan regimen och MKO hade hårdnat från båda håll vid det här laget. Organisationen hade tvingats fly till Irak och organiserade sina aktioner därifrån.

— Fångvakterna bar militärkläder och kalasjnikovs. De kunde skjuta när som helst. Enligt dem var den islamiska republiken Iran hotad, och nu struntade de i vad omvärlden, FN inkluderat, tyckte. De sade att de skulle döda oss allihopa, berättar Simin.

Tre gånger om dygnet fick de som satt i isoleringscell komma ut för att gå på toaletten, duscha eller be. På vägen till toaletten var deras ögon förbundna. Cellerna var mörka och ljuset under de tre rasterna var det enda ljus Simin fick se. Fångarna kommunicerade med varandra med hjälp av kodade knackningar i cellväggarna. Simin fick inte ta emot besök under hela året. Hennes pappa vägrade att ge upp och försökte flera gånger. Vid ett tillfälle sade vakterna till honom att Simin var avrättad. Till slut orkade han inte med längre. Han dog i en hjärtinfarkt under tiden Simin satt i isoleringscell.

När hon kom ut blev det allt svårare att komma tillbaka till ett vanligt liv. Ryktet hade hunnit sprida sig.

— Det är därför jag är ensam. Det fanns ingen som vågade gifta sig med mig, som suttit fängslad på grund av att jag har varit politiskt aktiv.

Under tiden hjälpte hon sin bror, som också var aktiv inom MKO, att fly. ”Medhjälp” blev brottsrubriceringen den tredje gången hon greps. Två år till fick Simin utstå i isoleringscell. Vid ett tillfälle blev hon och en annan kvinnlig fånge kallade till ett möte.

Det skulle avgöras om deras straff skulle förlängas eller om de skulle avrättas. På vägen till mötet lyckades den andra kvinnan fly. Simin blev slagen och piskad på ryggen och under fötterna eftersom vakterna var övertygade om att hon hade hjälpt till. De fick tag i den andra kvinnan, som sköts direkt. När Simin så småningom släpptes, sade vakterna att nästa gång du kommer får du ingen mat. Då får du bara en kula i huvudet.

Väl ute igen hade staten hela tiden ett vakande öga över Simins frihet. Första tiden var hon tvungen att anmäla sig hos polisen en gång i veckan. Efter ett tag räckte det med varannan vecka. Simin fortsatte jobba för MKO, men situationen blev ohållbar. För ungefär 60 000 kronor anlitade hon professionella smugglare. Pengarna samlade hennes bröder i Sverige och släktingar i Iran ihop. Flykten gick över gränsen till Turkiet med bland annat åsnor och hästar. I Turkiet fick hon vänta tre månader innan hon kunde flyga till Sverige med falskt pass.

Simin bor idag hemma hos sin bror och hans familj i en Stockholmsförort. De flydde också från Iran för sexton år sedan. Kvar i Iran är deras mor och lillasyster. Två gånger under de två åren i Sverige har hon kallats till Migrationsverket för utredning.

Första gången var hennes juridiska biträde inte med. Simin skulle, med hjälp av en tolk, ensam föra sin talan inför verkets representant. Situationen påminde henne om förhören under tiden i fängelse. Därför fick hon inte fram ett ord.

— Jag blev rädd och alldeles tyst. När jag flydde hit trodde jag att jag skulle få lugn och ro och slippa vara rädd hela tiden. Men jag lever kvar i dåtiden och upplever inte att jag har något skydd här heller, säger hon medan tårarna rinner.

I överklagan till Utlänningsnämnden finns ett intyg från en psykolog vid flyktingförläggningen i Carlsund. Intyget visar att Simin är deprimerad, själmordsbenägen och lider av posttraumatiska besvär. Men för de svenska myndigheterna räcker inte det för att få uppehållstillstånd.

De tycker att Simins berättelse har varit osammanhängande. Dessutom menar de att det inte finns någon direkt risk för att hon kommer att utsättas för tortyr eller annan bestraffning om hon återvänder. Men den politiska situationen i dagens Iran är högst osäker, menar Elisabeth Löfgren på Amnesty.

— De reformer som genomförts har väl sett bra ut på pappret. Samtidigt har det hela tiden funnits väldigt många politiska fångar, oerhört många som dömts till döden och flera som avrättats på grunder som inte är internationellt accepterade.

Politisk opposition är väldigt riskfyllt i Iran. Och det stora problemet är vad som kommer att hända framöver. I parlamentsvalet som hölls i början av året var det flera förnyare som förbjöds att ställa upp. Många valde därför att inte rösta. De som nu kommer till makten är väldigt konservativa, vilket kan förvärra situationen för politiskt aktiva personer.

För Simin är tanken på att återvända till Iran omöjlig.

— Jag älskar självklart Iran och skulle hellre leva där. Där finns människor som pratar samma språk som jag gör och vi förstår varandra. Men det finns inget liv för mig där. Det är döden som väntar om jag måste åka tillbaka. 

Hon är utlämnad till myndigheter och ett juridiskt biträde som den svenska staten utsett till henne. Hennes tillfälliga arbetstillstånd slutade gälla när Utlänningsnämndens negativa besked damp ner i brevlådan.Simin Nadi har tillbringat över tio år i fångenskap på grund av sin kamp mot regimen i Iran. Hon har blivit slagen, piskad
och suttit isolerad.

Sedan två år söker hon asyl i Sverige. Nu har hon fått besked. Avslag för andra gången.

Det senaste halvåret har Simin arbetat som städerska på Karolinska sjukhuset. Hon har betalat skatt som vilken medborgare som helst, men hennes rättigheter är begränsade. Hon är utlämnad till myndigheter och ett juridiskt biträde som den svenska staten utsett till henne. Hennes tillfälliga arbetstillstånd slutade gälla när Utlänningsnämndens negativa besked damp ner i brevlådan. Nu är det återigen väntan som gäller för Simin, som idag är 40 år. Kan hennes biträde få fram nya fakta inom tre veckor får hon lämna in ytterligare en ansökan.

Första gången Simin fängslades var hon bara 17 år. Hon och hennes lillasyster hade bland annat delat ut flygblad och sålt politiska tidskrifter i ett Iran som Ayatollah Khomeini styrde med järnhand. De var båda aktiva i motståndsrörelsen Mujahedin e Khalq, MKO. En helt vanlig dag i skolan sade Simins lärare åt henne att packa ihop sina saker och gå till ett annat rum. Där väntade hennes lillasyster, fem andra elever och en polispatrull. Poliserna sade åt dem att följa med för förhör. Simin och hennes syster, som då var femton, kom inte hem på fem år.

— Jag blir rädd inuti när jag tänker tillbaka på den dagen. Vi var femtio personer i en cell som var ungefär lika stor som det här rummet, säger hon och sträcker ut armarna mot det normalstora vardagsrum vi sitter i. Vi fick turas om att sova eftersom alla inte fick plats att göra det samtidigt.

När Simin släpptes försökte hon, tillsammans med tre andra från MKO, fly till Pakistan. Vid gränsen åkte alla fast. För Simins del innebar det tre år och nio månader till i fängelse. Eftersom hon hade försökt fly blev det ett år i isoleringscell. Situationen mellan regimen och MKO hade hårdnat från båda håll vid det här laget. Organisationen hade tvingats fly till Irak och organiserade sina aktioner därifrån.

— Fångvakterna bar militärkläder och kalasjnikovs. De kunde skjuta när som helst. Enligt dem var den islamiska republiken Iran hotad, och nu struntade de i vad omvärlden, FN inkluderat, tyckte. De sade att de skulle döda oss allihopa, berättar Simin.

Tre gånger om dygnet fick de som satt i isoleringscell komma ut för att gå på toaletten, duscha eller be. På vägen till toaletten var deras ögon förbundna. Cellerna var mörka och ljuset under de tre rasterna var det enda ljus Simin fick se. Fångarna kommunicerade med varandra med hjälp av kodade knackningar i cellväggarna. Simin fick inte ta emot besök under hela året. Hennes pappa vägrade att ge upp och försökte flera gånger. Vid ett tillfälle sade vakterna till honom att Simin var avrättad. Till slut orkade han inte med längre. Han dog i en hjärtinfarkt under tiden Simin satt i isoleringscell.

När hon kom ut blev det allt svårare att komma tillbaka till ett vanligt liv. Ryktet hade hunnit sprida sig.

— Det är därför jag är ensam. Det fanns ingen som vågade gifta sig med mig, som suttit fängslad på grund av att jag har varit politiskt aktiv.

Under tiden hjälpte hon sin bror, som också var aktiv inom MKO, att fly. ”Medhjälp” blev brottsrubriceringen den tredje gången hon greps. Två år till fick Simin utstå i isoleringscell. Vid ett tillfälle blev hon och en annan kvinnlig fånge kallade till ett möte.

Det skulle avgöras om deras straff skulle förlängas eller om de skulle avrättas. På vägen till mötet lyckades den andra kvinnan fly. Simin blev slagen och piskad på ryggen och under fötterna eftersom vakterna var övertygade om att hon hade hjälpt till. De fick tag i den andra kvinnan, som sköts direkt. När Simin så småningom släpptes, sade vakterna att nästa gång du kommer får du ingen mat. Då får du bara en kula i huvudet.

Väl ute igen hade staten hela tiden ett vakande öga över Simins frihet. Första tiden var hon tvungen att anmäla sig hos polisen en gång i veckan. Efter ett tag räckte det med varannan vecka. Simin fortsatte jobba för MKO, men situationen blev ohållbar. För ungefär 60 000 kronor anlitade hon professionella smugglare. Pengarna samlade hennes bröder i Sverige och släktingar i Iran ihop. Flykten gick över gränsen till Turkiet med bland annat åsnor och hästar. I Turkiet fick hon vänta tre månader innan hon kunde flyga till Sverige med falskt pass.

Simin bor idag hemma hos sin bror och hans familj i en Stockholmsförort. De flydde också från Iran för sexton år sedan. Kvar i Iran är deras mor och lillasyster. Två gånger under de två åren i Sverige har hon kallats till Migrationsverket för utredning.

Första gången var hennes juridiska biträde inte med. Simin skulle, med hjälp av en tolk, ensam föra sin talan inför verkets representant. Situationen påminde henne om förhören under tiden i fängelse. Därför fick hon inte fram ett ord.

— Jag blev rädd och alldeles tyst. När jag flydde hit trodde jag att jag skulle få lugn och ro och slippa vara rädd hela tiden. Men jag lever kvar i dåtiden och upplever inte att jag har något skydd här heller, säger hon medan tårarna rinner.

I överklagan till Utlänningsnämnden finns ett intyg från en psykolog vid flyktingförläggningen i Carlsund. Intyget visar att Simin är deprimerad, själmordsbenägen och lider av posttraumatiska besvär. Men för de svenska myndigheterna räcker inte det för att få uppehållstillstånd.

De tycker att Simins berättelse har varit osammanhängande. Dessutom menar de att det inte finns någon direkt risk för att hon kommer att utsättas för tortyr eller annan bestraffning om hon återvänder. Men den politiska situationen i dagens Iran är högst osäker, menar Elisabeth Löfgren på Amnesty.

— De reformer som genomförts har väl sett bra ut på pappret. Samtidigt har det hela tiden funnits väldigt många politiska fångar, oerhört många som dömts till döden och flera som avrättats på grunder som inte är internationellt accepterade.

Politisk opposition är väldigt riskfyllt i Iran. Och det stora problemet är vad som kommer att hända framöver. I parlamentsvalet som hölls i början av året var det flera förnyare som förbjöds att ställa upp. Många valde därför att inte rösta. De som nu kommer till makten är väldigt konservativa, vilket kan förvärra situationen för politiskt aktiva personer.

För Simin är tanken på att återvända till Iran omöjlig.

— Jag älskar självklart Iran och skulle hellre leva där. Där finns människor som pratar samma språk som jag gör och vi förstår varandra. Men det finns inget liv för mig där. Det är döden som väntar om jag måste åka tillbaka. 

Nu är det återigen väntan som gäller för Simin, som idag är 40 år. Kan hennes biträde få fram nya fakta inom tre veckor får hon lämna in ytterligare en ansökan.

Första gången Simin fängslades var hon bara 17 år. Hon och hennes lillasyster hade bland annat delat ut flygblad och sålt politiska tidskrifter i ett Iran som Ayatollah Khomeini styrde med järnhand. De var båda aktiva i motståndsrörelsen Mujahedin e Khalq, MKO. En helt vanlig dag i skolan sade Simins lärare åt henne att packa ihop sina saker och gå till ett annat rum. Där väntade hennes lillasyster, fem andra elever och en polispatrull. Poliserna sade åt dem att följa med för förhör. Simin och hennes syster, som då var femton, kom inte hem på fem år.

— Jag blir rädd inuti när jag tänker tillbaka på den dagen. Vi var femtio personer i en cell som var ungefär lika stor som det här rummet, säger hon och sträcker ut armarna mot det normalstora vardagsrum vi sitter i. Vi fick turas om att sova eftersom alla inte fick plats att göra det samtidigt.

När Simin släpptes försökte hon, tillsammans med tre andra från MKO, fly till Pakistan. Vid gränsen åkte alla fast. För Simins del innebar det tre år och nio månader till i fängelse. Eftersom hon hade försökt fly blev det ett år i isoleringscell. Situationen mellan regimen och MKO hade hårdnat från båda håll vid det här laget. Organisationen hade tvingats fly till Irak och organiserade sina aktioner därifrån.

— Fångvakterna bar militärkläder och kalasjnikovs. De kunde skjuta när som helst. Enligt dem var den islamiska republiken Iran hotad, och nu struntade de i vad omvärlden, FN inkluderat, tyckte. De sade att de skulle döda oss allihopa, berättar Simin.

Tre gånger om dygnet fick de som satt i isoleringscell komma ut för att gå på toaletten, duscha eller be. På vägen till toaletten var deras ögon förbundna. Cellerna var mörka och ljuset under de tre rasterna var det enda ljus Simin fick se. Fångarna kommunicerade med varandra med hjälp av kodade knackningar i cellväggarna. Simin fick inte ta emot besök under hela året. Hennes pappa vägrade att ge upp och försökte flera gånger. Vid ett tillfälle sade vakterna till honom att Simin var avrättad. Till slut orkade han inte med längre. Han dog i en hjärtinfarkt under tiden Simin satt i isoleringscell.

När hon kom ut blev det allt svårare att komma tillbaka till ett vanligt liv. Ryktet hade hunnit sprida sig.

— Det är därför jag är ensam. Det fanns ingen som vågade gifta sig med mig, som suttit fängslad på grund av att jag har varit politiskt aktiv.

Under tiden hjälpte hon sin bror, som också var aktiv inom MKO, att fly. ”Medhjälp” blev brottsrubriceringen den tredje gången hon greps. Två år till fick Simin utstå i isoleringscell. Vid ett tillfälle blev hon och en annan kvinnlig fånge kallade till ett möte.

Det skulle avgöras om deras straff skulle förlängas eller om de skulle avrättas. På vägen till mötet lyckades den andra kvinnan fly. Simin blev slagen och piskad på ryggen och under fötterna eftersom vakterna var övertygade om att hon hade hjälpt till. De fick tag i den andra kvinnan, som sköts direkt. När Simin så småningom släpptes, sade vakterna att nästa gång du kommer får du ingen mat. Då får du bara en kula i huvudet.

Väl ute igen hade staten hela tiden ett vakande öga över Simins frihet. Första tiden var hon tvungen att anmäla sig hos polisen en gång i veckan. Efter ett tag räckte det med varannan vecka. Simin fortsatte jobba för MKO, men situationen blev ohållbar. För ungefär 60 000 kronor anlitade hon professionella smugglare. Pengarna samlade hennes bröder i Sverige och släktingar i Iran ihop. Flykten gick över gränsen till Turkiet med bland annat åsnor och hästar. I Turkiet fick hon vänta tre månader innan hon kunde flyga till Sverige med falskt pass.

Simin bor idag hemma hos sin bror och hans familj i en Stockholmsförort. De flydde också från Iran för sexton år sedan. Kvar i Iran är deras mor och lillasyster. Två gånger under de två åren i Sverige har hon kallats till Migrationsverket för utredning.

Första gången var hennes juridiska biträde inte med. Simin skulle, med hjälp av en tolk, ensam föra sin talan inför verkets representant. Situationen påminde henne om förhören under tiden i fängelse. Därför fick hon inte fram ett ord.

— Jag blev rädd och alldeles tyst. När jag flydde hit trodde jag att jag skulle få lugn och ro och slippa vara rädd hela tiden. Men jag lever kvar i dåtiden och upplever inte att jag har något skydd här heller, säger hon medan tårarna rinner.

I överklagan till Utlänningsnämnden finns ett intyg från en psykolog vid flyktingförläggningen i Carlsund. Intyget visar att Simin är deprimerad, själmordsbenägen och lider av posttraumatiska besvär. Men för de svenska myndigheterna räcker inte det för att få uppehållstillstånd.

De tycker att Simins berättelse har varit osammanhängande. Dessutom menar de att det inte finns någon direkt risk för att hon kommer att utsättas för tortyr eller annan bestraffning om hon återvänder. Men den politiska situationen i dagens Iran är högst osäker, menar Elisabeth Löfgren på Amnesty.

— De reformer som genomförts har väl sett bra ut på pappret. Samtidigt har det hela tiden funnits väldigt många politiska fångar, oerhört många som dömts till döden och flera som avrättats på grunder som inte är internationellt accepterade.

Politisk opposition är väldigt riskfyllt i Iran. Och det stora problemet är vad som kommer att hända framöver. I parlamentsvalet som hölls i början av året var det flera förnyare som förbjöds att ställa upp. Många valde därför att inte rösta. De som nu kommer till makten är väldigt konservativa, vilket kan förvärra situationen för politiskt aktiva personer.

För Simin är tanken på att återvända till Iran omöjlig.

— Jag älskar självklart Iran och skulle hellre leva där. Där finns människor som pratar samma språk som jag gör och vi förstår varandra. Men det finns inget liv för mig där. Det är döden som väntar om jag måste åka tillbaka.