Jag nynnar på texten till ett gammalt skillingtryck…

Vet inte vilket som berör mest:

Gunghästen,

den lille pojken,

en misslyckad julafton

eller blå toner inbäddade i en madrass av känslodun.

Ser inte den ojämna skogsstigen för alla träden

ekipaget, den grovhyvlade kistan, en ung mans tårar, den ouppnåeliga drömmen

eller alla återkommande händelser i livets periodiska system för den nattsvarta sorg som fyller mitt inre när jag handbegripligen
studerar de tre paren solglasögon på mitt köksbord.

Jag kan knappt se dem.

Inte för mörkret runt omkring

utan för tårarna

som lägger en barmhärtighetens slöja över mina ögon.

Det tycks som om någon sjunger vidare.

– I badrummet.

Rösten tar mig två våningar upp i mitt sjuvåningshelvete.

Livet är värt att leva.

Jag vill höra ännu en röst framföra sången innan jag dör.