En svart natt

sjuka själar över gravarna;

gnisslande vindflöjel

eller kvinna i plågor?

En ensam kaja flyger in i mörkret

tas emot med storm;

skräcken smyger in i byar,

slår rot i hjärtan som först brann i kärlekseld.

Långsvans från underjorden;

uppför klockarns rep likt en katt i flykt;

dån från gjutjärn dränks av hagelstänk;

orgeln blåser ut en vild förbannelse

och mitt i kaos skjuter himmel eld!

Först tystnad.

Sedan frid.

Slut på orgelns eder;

rakt in i underjorden visar blixtar vägen!

Gravar öppnas;

svepningar faller,

kistlock bryts upp

och den fallne friger sitt byte.

Nu sin griftefrid de glömmer;

en parad av århundraden

så som de gick här en gång;

med fest i blick, eller sorgens allvar:

Främst en präst med gråsprängt hår;

sedan munkar i sina kåpor;

riddare och herremän;

en bondson och en tiggare.