De som säger så verkar automatiskt se sig själva som givna medlemmar i någon motståndsrörelse mot nazismen, absolut inte som medlöpare eller förrädare, inte ens passiva.

Som de flesta i min generation ”50-talisterna” är jag uppfödd med amerikanska b-filmer om andra världskriget och var länge formad av dessa berättelsers förenklingar.

Idag är jag ”tyvärr” inte alls lika säker på att jag skulle ha tillhört den rätta sidan, mot fascister och nazister.

Åtminstone inte säker på att jag skulle ha varit aktivt modig. Jag vet till exempel inte alls hur jag skulle reagera på reella fysiska hot mot mig eller mina närmaste.

Ja, hur skulle vi, uppväxta med trygghet och fred, kunna veta att inte skräcken för läger och fängelse skulle få oss åtminstone låtsat lojala mot en diktatur?

Och om man vänder på det, hur blir det möjligt för ett barn att ta avstånd från sina föräldrar, även om dessa skulle ha förfärliga politiska åsikter?

I några av vårens nya romaner, som Ola Larsmos ”En glänta i skogen”, och Per Agne Erkelius ”En sorts fred” tas dessa frågor upp i litterär form, liksom i ”Mitt sargade hjärta”, Martin Doerrys biografi om den judiska läkaren Lilli Jahn.

Den sistnämnda är en hjärtskärande bok, trots eller tack vare att innehållet ”bara” består av brev och ganska torra, korta förklaringar.

Handlingen är i korthet att Lilli Jahn gifter sig med en icke-judisk man. När nazisterna kommer till makten förbjuds Lilli Jahn att utöva sitt yrke, hon förlorar också sin man som tar ut skilsmässa från henne 1942, vilket innebär att det lilla skydd hon haft genom att vara gift med en ”arier” försvann. Lilli Jahn skickas till arbetslägret Birkenau, därifrån till Auschwitz där hon dör.

Hemma finns de fyra barnen, den minsta flickan är bara två år. De skriver rörande brev till sin mamma som kanske ”men det är inte säkert” anar att hon inte ska komma hem mera. Barnen förstår inte alls, de längtar bara på barns sätt efter mamma, vill att hon ska komma hem.

Lilli Jahn själv klagar väldigt lite över de ofattbara övergreppen. Här finns också den intressanta noteringen om hur hon sörjer att sonen inte får vara med i Hitler-Jugend, på grund av att hon, mamman, är judinna.

Sonen är naturligtvis inte nazist, han är bara ledsen att han inte får vara med sina vanliga kompisar. Och det är detta som plågar mamman, som ser till sonen, inte till det större och fasansfulla sammanhang som Hitler Jugend ingick i.

Ett vardagsöde långt från b-filmerna och en situation att fundera länge på, nästa gång någon fnyser över att Sverige inte var med i andravärldskriget.

MarieLouise Samuelsson föddes i Småland 1953 men är bosatt i Stockholm sedan 1970-talet. Hon arbetar bland annat som manusförfattare.