Tillsammans med sex andra nordiska forskare har Marta Szebehely studerat hemtjänsten i Sverige, Danmark, Finland och Norge. Resultatet finns i boken ”Hemhjälp i Norden”.

Det man har gjort är att titta på statistik, lagar och styrdokument och jämfört med hur arbetet går till i praktiken. Alla forskarna har under en dag följt ”hemhjälparnas” arbete i ett hemtjänstdistrikt i var och en av de fyra huvudstäderna. Dessa iakttagelser kompletterades sedan med intervjuer.

Forskarna noterade en trend att allt mer styra och kontrollera hemhjälparnas arbete. De såg också flera exempel på ökad pappersexercis.

— Det har hänt något oroande med arbetsvillkoren i detta jobb, säger Marta Szebehely.

Hon jämför äldrevården med akutvården. Där kan personalen få känna glädjen i att de bidragit till att bota. I äldrevården blir människor i stället allt sämre. Det enda kvitto personalen har på att ha gjort ett tillräckligt bra jobb är att de gamla är nöjda. För att kunna göra de gamla nöjda behöver de handlingsutrymme. Arbetet måste kunna anpassas efter hur pensionären mår just idag.

— Det finns en väldig optimism om att allt går att mäta. Resurserna är ändliga och måste fördelas på något sätt. Men det finns en risk för att man styr upp verksamheten så mycket att den inte är omsorgsfull längre, säger Marta Szebehely.

Alla intervjuade hemhjälpare tyckte att det mest tillfredsställande i jobbet är relationen till pensionärerna. Men styrdokumenten snarare motarbetar än gynnar sådana relationer. Hemhjälparen har blivit en underordnad omsorgsarbetare som levererar avtalade tjänster.

På sina håll i Norge kan det vara skäl för uppsägning om man gör något för de gamla utanför arbetstid. I Helsingfors har man ett rotationssystem för att göra kontakten så anonym som möjligt.

Marta Szebehely förstår om man som hjälpare försöker distansera sig när man märker att tiden inte räcker. Exempelvis genom att byta pass med någon annan. En replik hon hört är: ”jag tycker om honom, därför har jag svårt att gå till honom”.

— Men ska man få personal till detta jobb måste folk få ge en omsorg man skulle önska sin egen mamma.

Hon betonar att alla hon träffade under resans gång var så omsorgsfulla.

På sikt är klyftan mellan styrdokumenten och hur arbetet går till i verkligheten farlig, anser Marta Szebehely. I Danmark, till exempel, baseras statistiken över hemtjänstens insatser på biståndsbedömningen. Men vad som görs och vad som står på papperet är två olika saker. Och de som skriver styrdokumenten får aldrig reda på hur arbetet går till i praktiken.

— Den första tanken är: ”vad bra att vårdbiträdena använder huvet”. Men man bäddar för att idéerna får fortsätta att produceras där uppe så att arbetet blir ännu mer styrt, säger Marta Szebehely.

I Köpenhamn arbetade hemhjälparna efter utprintade datalistor med 83 olika koder, som ”PA” för påklädning och ”PO” för personlig hygien. Efteråt prickades utförda uppgifter av. På papperet var planeringen stenhårt detaljstyrd. Men i praktiken ryckte hjälparna på axlarna, log överseende och anpassade hjälpen efter pensionärernas individuella behov.

I smyg lagade Karen kyckling som räckte i två dagar till fru O. ”det får vi ju inte egentligen, laga mat: men vaddå? Det är helt ok för mig när jag hinner och fru O blir glad.”

Olav i Oslo använde städtid till att hjälpa en gammal dam med att koppla sladdar. Trots att ingen får hjälp mer än en gång i veckan bemödade sig hjälparna om att de gamla åt ordentligt åtminstone den dagen.

I Helsingfors ägnade Helga 45 minuter åt att skala en apelsin på rätt sätt åt en gammal dam med fobi.

I det Stockholmsdistrikt forskarna besökte fick Sofia den nödvändiga pratstunden med pensionären medan hon lagade mat. Med ryggen till, men ändå.

— För det mesta hann de med att prata. Matlagningstiden var en förutsättning för det. Tar man bort den och börjar med matlåda blir det omöjligt för vårdbiträdena att leva upp till sina ambitioner, säger Marta Szebehely.

En ideologi som styr mer eller mindre starkt i alla fyra länderna är ”hjälp till självhjälp”. Antingen de gamla ligger för döden eller är någorlunda pigga så ska de aktiveras. Samtidigt måste man oftast vara ganska skröplig för att få hemhjälp beviljad. Och någon extra tid för att stå bredvid och se hur den gamla oändligt långsamt skalar potatisen, läggs inte in i schemat.

En annan motsättning ligger i att hjälparna ska förmå pensionärerna att hjälpa till med att göra saker som de betalar för.

Den stora skillnaden mellan Danmark och de övriga länderna är att hemhjälpen där är gratis. En fjärdedel av alla danskar över 65 år har hemhjälp. Det är tre gånger så många som i Sverige och ungefär dubbelt så många som i Finland och Norge.

Också makar får hemhjälp i Danmark. Två gånger om året gör en sjuksköterska hembesök och tittar efter om de äldre har otillfredsställda hjälpbehov och informerar om kommunens insatser.

— Principen är att små hjälpinsatser kan vara förebyggande. Det kan även göra jobbet mera drägligt för vårdbiträdena i och med att det blir en blandning av mycket hjälpbehövande och mindre hjälpbehövande pensionärer.

— I Sverige har man inställningen att ”staten inte ska tränga sig på”. Men man måste vara aktivt erbjudande för att få gamla, gifta kvinnor att ta emot hjälp, säger Marta Szebehely.

De danska hemhjälparna var nöjdare med sina egna insatser än övriga. Varför det är så vet inte forskarna.
— Kanske för att de hade en måttligare ställd ambitionsnivå. Målet var att ”vardagen ska fungera”, få de gamla upp ur sängen och få på dem kläderna. Har man ambitionen att ”göra varje dag meningsfull” blir det svårare.

Men Marta Szebehely är inte beredd att uppmana de svenska vårdbiträdena att sänka sina ambitioner.

— Problemet är inte att personalen har höga ambitioner. Problemet är när tiden är så knapp att man inte får ge en hjälp man tycker är anständig, säger hon.

Vårdbiträdena ska fortsätta att göra som de gör, men också rapportera till cheferna när det inte fungerar, anser Marta Szebehely. För att få bort glappet mellan modellerna och verkligheten måste också politikerna ut och titta på hur verkligheten ser ut.

Hjälpen i Sverige måste också bli flexiblare, anser hon. Hon ger exempel på anhörigvårdare som tackat nej till hjälp för att de inte kan få den vid den tidpunkt då den verkligen behövs.

Generella hembesök som i Danmark är något hon förordar. Men hon förkastar Lars Engqvists förslag: två timmar i veckan utan biståndsbedömning. Det är bättre att göra mer generösa biståndsbedömningar, anser hon.

Idag är de kommunala riktlinjerna så hårda att många gamla inte tycker det är lönt att söka hjälp. Men lagen har inte ändrats, man har alltid rätt att få sin sak prövad i länsrätten, säger Marta Szebehely.

När undersökningen gjordes förra året stod Helsingfors just i begrepp med att införa en beställar/utförar-modell (BUM). Övriga städer hade redan gjort det. Danmark har nyligen lagstiftat om att införa en form av kundval i alla kommuner.

Den här typen av stora förändringar borde utvärderas, anser Marta Szebehely. Beställar/utförar-modell gynnar inte personalen eftersom den ökar avståndet mellan den som beslutar och den som utför arbetet.

— Jag blir fundersam när man även i fackliga sammanhang börjar tala i ekonomiska termer. Det är viktigt att vi forskare talar högt och även går i polemik med ekonomerna, säger Marta Szebehely.

Fotnot: Marta Szebehely är docent i socialt arbete vid Stockholms Universitet. Andra böcker: doktorsavhandlingen ”Vardagens organisering” och ”Vad förgår och vad består, En antologi om äldreomsorg, kvinnosyn och socialpolitik” (1998). Övriga forskare bakom ”Hemhjälp i Norden” (Studentlitteratur) är Rosmari Eliasson-Lappalainen, Dorte Høeg, Jorma Silipä, Christine E. Swane, Kirsten Thorsen och Mia Vabø.