Jönköping i början av januari är lika vinterruggigt som övriga delar av Sverige. Men vem bryr sig? I alla fall inte vi föräldrar och andra supporters som samlats i idrottshuset för att heja fram våra 15-åringar mot SM-guld.

Det är distrikts-SM i innebandy 2004. Äntligen är det dags att se vad Stockholm går för i mötet med alla andra duktiga lag.

De fyra hallarna kokar av entusiasm och adrenalin. Innebandy är ett snabbt spel, det kan vända på några sekunder. Här är det för det mesta jämna matcher, det pendlar fram och tillbaks.

Vi i hejarklackarna har det tufft. Att leda sin telning/sitt lag från bänken kan vara nog så ansträngande! Nerverna ligger på helspänn. Några i publiken ser ut att kräva blodtryckssänkande medel omgående. Varje mål väcker enorm lycka/sorg, beroende på vilken sida man tillhör. Och coacharna skulle behöva en dos av tv-reklamens halstabletter när turneringen går mot sitt slut. Det är med andra ord precis som det ska vara under en riktigt spännande cup.

Innebandy är en bred sport, den kräver inga enorma pengainsatser och kan följaktligen utövas av de flesta med någorlunda bollsinne, ett par skor och en klubba. Allt fler verkar göra det också, numera finns 101 796 licensierade spelare, från småttingar och uppåt 40-årsåldern i Sverige.

Stockholm är förstås störst med 23 674 utövare, men per invånare är Småland överlägset med 11 784 licenser.

Det var också mellan Stockholms och Smålands 88-tjejer som den slutliga SM-striden stod inför fullsatta läktare. Matchen avgjordes till hemmalagets fördel efter tre mycket spännande perioder. (I pojklagen tog Västergötland guld och Uppland silver.)

Att förlora en final svider. Men att vinna silver är inte så tokigt det heller. Det insåg säkert Stockholms innebandyflickor, liksom fotbollsdamerna härförleden.