Isländskan Vigdís Grímsdóttir har skrivit en fascinerande roman. Den är på samma gång en realistisk historia och rena rama sagan. Mitt i vardagsskildringen spår den unga Rosa i kort, och kortens spådomar slår in. Boken är bitvis rolig, men har också ett stråk av antik grekisk tragedi.
Romanen handlar om Rosa, vars mamma dog när hon föddes. När Rosa är tio år lämnar pappan sin dotter och reser till Sydamerika. Han ska söka efter en drömkvinna på en gammal bild, som han sparat sedan sin barndom. Rosa får bo hos föräldrarnas bästa vänner. Pappan skriver inte många rader under åtta år, bara några vykort.
Mest handlar boken om hur Rosa blir vuxen, men i dagboksblad och brev skildras också vad de vuxna i hennes omgivning varit med om tidigare.
Olika sorters kärlek är centralt i romanen. Rosas pappa talar mycket med henne om kärlek, både kärleken mellan honom och Rosa och hans kärlek till hennes mamma. Därför dröjer det bra länge, innan tioåringen verkligen fattar att han har lämnat henne, gjort henne föräldralös.
Här möter man vanlig kärlek och kärlek som överger eller bedrar. Kärlek till en drömbild och kärlek till en död mamma. Den starka kärleken mellan två små tjejer som är bästisar. Deras glada, njutningsfulla sexdebut med två bröder. Här finns också köpt kärlek.
Vigdís Grímsdóttirs språk är enkelt och rakt på sak. Ibland blir det en mycket speciell kontrast mellan det vardagliga språket och det något absurda innehållet. Kapitlen är väldigt korta. De är inte uppdelade efter händelserna, utan verkar helt enkelt sluta när det kan vara dags för en tankepaus.
Författarinnan planerar en fortsättning med två böcker till. Det dramatiska slutet i denna lockar vidare. Hur ska det gå för Rosa?
(Alfabeta Anamma)
