I alla fall just nu — lillsyrran ligger fortfarande på barn- och ungdomspsyk. Sen är det skönt att det är nära till affärer och sånt. Vem orkar gå genom halva stan för lite grönsaker och ett paket cigg?

Visst, säger jag och nickar instämmande. Vi pratar i mobiltelefon och det är juldag och snö både där hon är och där jag är. Och medan hon, det äldsta syskonet av de fyra, berättar hur de genom vänner och bekanta till slut fick tag i lägenheten tänker jag på för vilken gång i ordningen det här är. Vilket visar sig vara omöjligt att räkna ut men jag kommer fram till att de flyttat ungefär sju gånger det senaste året.

Vi har besök förresten, säger hon sen. Släktingarna du vet.

Släktingarna är de få vuxna de känner.

Det känns tryggt, fortsätter hon.

Vad?

Att ha vuxna i lägenheten.

Hon, det äldsta syskonet av de fyra, är 23. Senast hon såg sin mamma var för elva år sen.

Jag kommer inte ihåg hur hon ser ut, säger hon. Men vi har kort på henne.

Sin pappa kommer hon nästan inte ihåg alls. De har pratat med varandra två gånger i hela livet. Båda gångerna i telefon.

Jaha, när kommer du och hälsar på då?

Jag vet inte, kanske efter nyår, säger jag.

Då har säkert lillsyrran fått lämna psyket, säger hon.

Till en början var båda inlagda. Det bara blev så att en dag visste de inte vad de skulle göra av all ångest. Efter nån månad blev 23-åringen utskriven men inte lillsyrran. Hon är där hon är. Hon pratar inte med många.

Hon blev inte ens glad när vi fick inhibition, säger 23-åringen. Jag blev så glad att jag ville dansa!

23-åringen och lillsyrran har precis fått besked om att Utlänningsnämnden ska pröva deras fall på nytt. Det betyder att de inte behöver gömma sig under tiden de väntar på svaret. Men de fortsätter att gömma sig. De två andra syskonen, mellansyskonen, får inte sina fall prövade den här gången.

Vi kan liksom inte bara splittras hur som helst. Vi är det enda vi har, säger det äldsta syskonet av de fyra.

I tre år har de levt gömda. Eller vad man ska kalla det. Gömda låter konstigt, som att de håller sig undan ett straff de borde ha, men det är det de är.

I tre år har de — fyra tonåringar — gått på stan, bredvid andra tonåringar, kisat mot samma sol. I tre år har de varje dag stigit upp och utan att tänka på det tänkt: i dag är jag en gömd tonåring.

Lawen Mohtadi är redaktör för Mana och frilansjournalist.