När Kommunal på kongressen 1993 antog en ny lönepolitik var ett av syftena att löneutrymmet skulle öka. Individuella löner skulle stimulera enskilda individer till utbildning, större ansvarstagande och bredare yrkeskunnande, var argumenten.

De gamla lönetrappornas, tarifflönesystemet, sades vara ett hinder för den enskildes löneutveckling.

Enligt rapportens enkät till 600 medlemmar, 386 svarade, har 62 procent individuella löner. Högst andel inom hälso- och sjukvård, 67 procent, lägst bland de tekniska yrkena, 47 procent.

Enligt enkäten till sektionsordförandena har 55 procent av sektionerna lokala avtal eller överenskommelser med arbetsgivaren om individuella löner. 18 procent har inga individuella löner. I resten finns inslag av individuell lönesättning utan överenskomna regler.

Sex av tio sektionsordförande som slutit avtal eller gjort annan överenskommelse tycker att de i praktiken fungerar godtagbart. Men en av tre tycker att lönesättningen fungerar dåligt.

Bara drygt hälften av medlemmarna, som uppger att de har individuella löner, har haft lönesamtal med chefen en gång per år. De som har lönesamtal har större förståelse för chefens lönesättning.

Men mellan 2000 och 2002 var löneutvecklingen inte bättre där facket har avtal eller överenskommelser.

Genomsnittlig löneökning under 2001 och 2002

Lokalt avtal 1 353 kr

Lokal överenskommelse 1 365 kr

Alla 1 355 kr

Någon jämförelse mellan kommuner med och helt utan individuell lönesättning finns inte i rapporten.

Rapportens undersökning visar också att löneskillnaderna mellan kommunalarna under 2001 och 2002 inte ökade. Där det finns avtal och överenskommelser om individuella löner skedde tvärtom en liten minskning.