Vi möter dem i Sally Armstrongs film Afghanistans döttrar (TV2 den 2 december 2003). Sedan 1996 har hon flera gånger skildrat det hon kallar ”det grymmaste som hänt kvinnor i något land”, det vill säga talibanernas styre, men också det som hänt efter kriget 2002.

Hon visar små steg framåt och flera steg bakåt. De religiösa fundamentalisternas makt växer igen, kvinnornas frihet krymper. Ledarna avsatte Sima Samar, för att hon var emot religiös rättskipning och visade sitt hår utomlands.

Men i Hamidas skola pågår undervisningen. Kvinnorna förföljs av visslingar och burop, där de kommer dolda under sina burkor. Men de får chans att arbeta och försörja sig. ”Låt inte fienden segra. Om det så regnar bomber på oss ska jag ge mina elever den utbildning de förtjänar”, säger Hamida stolt.

I boken ”Sagoberättarens dotter” (Forum) skriver journalisten Saira Shah, uppvuxen i England, om sina möten med pappans Afghanistan. Det är en bok där våldet kommer tätt inpå, men också människorna. Och vi känner hur det är att vara inuti en burka:

”Jag håller på att kvävas under min burka, den blekblå slöjan som börjar med en mössa uppe på huvudet. – – – Ett virkat rutnät skymmer sikten. Ett galler av svarta skuggor genomkorsar träden, fälten och den vita vägen utanför. Det är som att titta ut genom ett fängelsegaller. – – Jag har en nästan oemotståndlig längtan att göra vad som helst för att andas, bara andas. – – Jag vill riva av mig burkan. – –

Men jag kan inte göra det: den är det enda som skyddar mig från talibanernas vrede.” Första resan gjorde hon som 19-åring. Nu är hon 36 och kriget pågår än. Men de sagor pappan gav henne bär hon med sig i hjärtat och kan höra var hon än befinner sig.