Det är ett under att huset överlevt i lyxsaneringens Moskva. Kanske återstår någon direktör att mörda innan det kan rivas. Eller så får byggnaden stå kvar av nostalgiska skäl. För ”Central” har märkliga anor.

En gång var det känt under namnet ”Hotell Lux” och inhyste världskommunismens stora namn som legendariska spanjorskan ”La Pasionara” och Finlands rödingsfamilj Kuusinen. Svenska kommunister hade dåligt rykte på stället sedan de ställt in en förstamajdemonstration på 20-talet för att det regnat den dagen.

Världsrevolutionen plöjde fram, men i Stockholm stannade proletariatets avantgarde hemma på grund av dåligt väder!

Många hotellgäster checkade ut för gott när Stalin tog fram yxan på 30-talet. Andra klarade sig levande ut och hem som de senare stora folkledarna Ho Chi Minh och Palmiro Togliatti.

När jag inte står ut med det nya Ryssland, finansfurstarnas, de flotta BMW-bilarnas, president Putins stalinliknande kel med barn, då tar jag in på det gamla sovjethaket ”Central”.

Ibland kommer jag på mig att älska sovjettiden, fast jag vet att det rör sig om självbedrägeri. Jag är inte ensam. Sovjetsystemet var inte så lyckat för ryssarna, men det var bra för oss utlänningar.

Ryssarna såg upp till oss, avundades oss, beundrade våra bilar. Människor som stod skyhögt över oss i bildning och kultur förödmjukade sig i utbyte mot ett par strumpbyxor, en limpa Camel eller bara för chansen att tala främmande språk med en riktig västerlänning. Vi köpte ryssar billigt på rot. Diplomater, affärsmän, journalister hade hela tjänarstaber som vallade barn, tvättade bilar med skurtrasa och sprang ärenden i de oändliga sovjetiska ämbetsverken.

Om vi påstår att vi älskar ryssar, så var det denna underdånighet som vi älskade.

Gudskelov har mina vänner därborta kommit upp sig i det nya Ryssland. Världen ligger öppen för dem. Det stör mig att tillståndet i det egna landet inte bekymrar dem. Förstår de inte att liknöjdheten bäddar för nästa diktatur?

Kriget i Tjetjenien är tragiskt men rör dem inte i ryggen. Förutom att de tänker göra allt för att inte deras barn ska hamna i armén. Det är det nya Ryssland.

Den intressantaste general som Ryssland haft sedan den mytiske Zjukovs dagar hette Aleksandr Lebed.

Kreml erbjöd Lebed att leda det första fälttåget mot Tjetjenien 1994.

— Visst, svarade generalen med sin malmstämma, men bara om era egna söner följer mig till fronten!

Kremls söner gick inte till fronten, utan till nattklubben. De som kommer hem i zinkkistor från Nordkaukasus är arbetargrabbar. Själv stupade general Lebed i Sibiren.
Tidigare frilansjournalist i Moskva, nu bussförare och snart taxichaufför i Stockholm.