Den lilla sonen då? Nej. Trots att tanken är att de två barnen ska behandlas lika och könsneutralt är det i den sortens diskussioner aldrig aktuellt att sonen ska ha rosa prinsessklänning.

Gränsen brukar gå ganska exakt just där.

Föräldrar som ger döttrarna bilar och sönerna dockor köper också gärna en grabbig skinnjacka åt flickan, men får det betydligt svårare med pojken som vill gå till dagis i flickkläder.

Ungefär som att de som tycker att vuxna män borde våga visa känslor och gråta mer, har svårt för att tycka att män på allvar ska våga vara mer mörkrädda.

Att få leva ut, visa sig och bli sedd som den man är, är en vacker men ömtålig tanke. Det är högst osäkert vems drömmar vi egentligen drömmer, vi som tycker att vi har så säker smak, oavsett om det handlar om jämlikhetskriterier eller kläder.

Helt säkert är i alla fall att synlighet genom kläder och utseende är starkt könsrelaterat, särskilt osynligheten. Och enligt omvänd logik tilltar val av färger och mönster i intensitet med kvinnoåren. En sista blomning, i tvärrandigt och leopardmönstrat, ceriselila och apelsinfärgat, hennahår och blodrött läppstift.

Man kan se det som desperation, som färgglada nödrop — se hit, jag finns, trots att jag fyllt 68 eller 52 eller 44 eller var nu osynlighetsgränsen går.
Eller också kan man se det tvärtom, som en insikt att man nu kan strunta i reglerna, vad som passar sig och i stället passa på med kombinationer man aldrig tidigare vågat prova. Det blir fritt fram, eftersom ingen ändå ser en.

Då och då möter jag i mina kvarter en äldre dam på stilla promenad med sin rullator. Varje gång är hon iförd något i olika rosa nyanser, från hatt till skor.

Besattheten av färgen rosa som dagens dagisgeneration? flickorna!? lever ut har här slagit till i en ålder där man inte väntat det. Det den rosa damen demonstrerar är hur man med ålderns rätt kan ta sig friheter, visst, men fortfarande envist också en fråga om kön.

Hur gulligt skulle vi tycka att det var om rullatordamens jämnåriga man dök upp i prinsessvolanger?

Ännu ett tanketest för vår strävan efter jämlikhet. Vill ni ha ett till? Fundera då över hur lyckliga vi skulle bli över uppnådd jämställdhet och lika villkor den dagen vi upptäcker, i tv-soffan framför den kusliga engelska thrillern, att det är maken som blir mest mörkrädd.

MarieLouise Samuelsson föddes i Småland 1953 men är bosatt i Stockholm sedan 1970-talet. Hon arbetar bland annat som manusförfattare.