En yxa låg på verandan. Marie hade kommit från sitt jobb några minuter senare än vad som var tillåtet. Barnen hade fått gå och lägga sig utan kvällsmat, de var ledsna och oroliga. Han hotade med att döda henne, att hämta yxan. Det var ingen idé att diskutera med honom när han var på det humöret. Marie gick och lade sig i barnens rum. Tröstade sin oroliga tonårsdotter Stina som var livrädd, hon talade om för henne att han ju aldrig kom in deras rum. Inne hos sina barn hade Marie en frizon. Där kunde hon få lite lugn och ro även när terrorn var som värst. Men den dagen hände det.

— Han kom in i ungarnas rum. Drog i mig och skrek. Jag lyckades få honom ut ur rummet. Och lite senare somnade han. Men jag förstod att jag inte hade något revir kvar.

Den natten planerade Marie tillsammans med Stina hur de skulle ta sig därifrån. Nästa kväll tog Marie med sig barnen och en ryggsäck med det mest nödvändiga. De flydde.

Det har gått snart ett år efter flykten. Marie berättar om det nya livet och det gamla. Det långa blonda håret slingrar sig över den svarta kappan. Ögonen är omsorgsfullt sminkade. Trots leendet finns där något dämpat och försiktigt. Hon håller sig ofta över munnen när hon skrattar och pratar som om det fortfarande är förbjudet att tala om sig själv.

— Folk frågar mig varför jag inte gick tidigare. Om man har stått ut med misshandel i 24 år är man helt mobbad och kommer inte vidare i andras ögon. Samhället får sluta tro att vi kvinnor som är utsatta för misshandel är av sämre sort, att vi är dumma i huvudet. Vi ser inte oss som ett offer medan det pågår, därför står vi ut så länge. Han träffade en självständig 16-åring och han ville bryta ner henne.

16 år. Så ung var Marie när hon träffade Kjell. Han var något äldre, snygg och tuff. Han hade bil, motorcykel och lägenhet i stan. Han kom från en familj med stor släkt som hade bott i den lilla staden, där alla känner alla, sedan generationer tillbaka. Marie kom utifrån. Hennes mamma hade mått psykiskt dåligt i perioder så att småsyskonen hade fått bo i familjehem. Hon var mellanbarnet som hade lärt sig att jämka och ta ansvar tidigt.

— Första gången var det en knuff in i en garderob där han låste in mig. Vi hade haft fest hemma. Han dansade med en tjej och hennes kille bjöd upp mig. Kjell tyckte att jag ålade mig. Att jag bjöd ut mig. Jag hade gjort fel.

— Han var svartsjuk men jag tog det som en komplimang.

Han var kontrollerande redan då. Varken Maries vänner eller familj var något att ha. Medan han själv hade bättre familj och kusiner. När de så småningom fick barn var hans föräldrar de enda som fick ta hand om barnen.

— Vi köpte huset och jag väntade barn redan när jag var 17 år. Hus på landet men inget körkort, inget jobb, inga väninnor.

— Samtidigt var jag uppskattad på ett annat sätt än jag var hemifrån. Det var rosenrött. Jag gjorde matpaket till honom och maten stod på bordet när han kom hem halv fem. Ibland tog han ut mig och vi körde någonstans som han bestämde. Misshandel är inget som händer över en natt.

Och kontrollen trappades upp sakta men säkert. Marie var helt isolerad och fick bara umgås med en enda granne som kom från en religiös familj. Likaså våldet. Det kunde handla om att brevbäraren hade kört fram och han såg hjulspåren på backen. Hon fick en tallrik het ärtsoppa i ansiktet, stryptag runt halsen.

— Det var inte alltid hårt eller starkt våld. Mest knuffar och sparkar, säger Marie. Och så fick jag höra att jag var äcklig och ful. Jag var en dålig maka och dålig mor. Jag fick inte alltid äta mat. Så länge jag inte jobbade och tjänade pengar så fick jag faktiskt inte äta så fin mat. Vi fick äta hembakt bröd med smör men pålägget skulle vara hans. Och det var han som förbjöd mig att jobba.

Åren gick och det blev fyra barn. Kjell lät Marie börja arbeta efter att hans företag gick i konkurs. Marie fick också lov att ta körkort. Samtidigt blev Maries livsrum allt mindre. Våldet och terrorn värre.

— Jag fick ringa från mitt jobb och då skulle det stå på nummerpresentatören att jag ringde från jobbet. Sedan hade jag åtta minuter på mig att köra hem. Om jag inte uppförde mig som jag skulle fick jag gå till fots till jobbet. 24 timmar om dygnet gick jag runt för att behaga honom. Det är hans krav och om jag håller mig där så är det bra. Ens utrymme krymper och man suddar ut sig helt.

Under de perioder när Kjell drack dyngnet runt kunde han väcka hela familjen tre på natten för att äta frukost. När han somnade passade de på att sova och ta igen sig eller leta efter hans gömda ölburkar. Barn till en misshandlande pappa lär sig tidigt att inte ställa stora krav. De vet, att om de är lojala och lydiga, kan de slippa bestraffningar och rättar sig ständigt efter pappans behov. Deras livsrum krymper också, berättar Marie.

— Om de fick lov att se barnprogram var pappa snäll. De visste att de fick sitt straff om de inte lydde. Det kunde vara att han tog med sig antennsladden till teven. De lär sig det här spelet.

De gånger Kjell slog Marie ångrade han sig. Hon fick blommor och han kunde gråta och be om ursäkt. Den psykiska misshandeln däremot var normal. Men Kjell slog inte bara Marie utan också barnen, han är dömd för misshandel av sin vuxna dotter.

— Hon opponerade sig och visade att hon var arg. Han var nära att slå ihjäl henne och han är svensk. Och det är så, om du är kvinna spelar det inte någon roll var du kommer ifrån. I vissa mäns ögon får du inte ha styrka.

Marie hänvisar till den debatt som kom upp efter att Fadime Sahindal blev mördad av sin pappa.

— I alla yrkeskategorier, i alla samhällsklasser och i alla kulturer finns det män som gör så här. Varför är det bara invandrarmännen som får bära hundhuvudet? Det står inte i tidningarna när det är en invandrarkvinna som varit utsatt av en svensk man, säger Marie och tillägger.

— Jag känner igen min dotter Sandra i Fadime. Hon är min Fadime. Han kunde lika gärna ha dödat henne.

Tårarna rinner längs Maries kinder. Hon är helt tyst.

Att leva i ett litet samhälle har tärt på henne sedan de flydde från Kjell och gömde sig i kvinnojourens lägenhet. På stan märkte Marie snart att det skvallrades och att folk tog parti antingen för henne eller för Kjell. Alla hans släktingar vände henne ryggen.

Hon fick höra glåpord och blev bespottad av hans kusiner. När hon går ute på stan vet hon vilka affärer hon ska undvika och vilka människor hon ska låta bli att hälsa på. När hon passerar handarbetsaffären stannar hon och tittar på de färgglada tröjorna som hänger i skyltfönstret. Hon lyser upp och visar sin blåa luddiga halsduk. Marie har börjat sticka nu.

— Kjell tillät mig aldrig för han tyckte att det lät förskräckligt med stickorna. Men nu har jag stickat både tröjor och halsdukar, säger hon.

Hon är försiktig när hon går runt på stan. Eftersom Kjell ständigt förföljer henne. För inte alls så länge sedan körde han upp bilen på trottoaren rakt mot henne. Som tur hade hon sin väninna med sig som vittne.

Polisen i stan har sagt till Marie att hon måste förstå att Kjell vill tala med henne.

— Varför ska jag förstå, jo för att vi har levt med varandra i 24 år, att det är inte bara att klippa av. Jag sade: jag har inte klippt av, jag har segat av ett långt snöre. I deras ögon får jag stå ut med honom och hans förföljelse eftersom jag en gång har levt med honom.

Maries erfarenhet av både polisen och socialtjänsten är negativ. De betraktar Kjells misshandel och trakasserier som ett resultat av hans supande. Efter att Marie och barnen har gått ifrån honom säger han nu att han har slutat dricka. Därför menar socialen att barnen ska kunna träffa honom. Trots att de är livrädda för Kjell. Trots att han är dömd för att ha misshandlat sin dotter.

— Föräldrabalken är tyvärr starkare än barnens rätt, säger Marie. Han får rättshjälp och överklagar beslut gång på gång medan jag måste betala en tredjedel av kostnaderna med min lön från äldreomsorgen.

Marie har lyckats gå vidare med sitt liv. Hon bor med sina yngsta barn i huset. Men det finns dagar när hon får mycket påhopp. För många och jobbiga samtal med socialen, med barnens psykolog eller med juristerna. Då kan hon tycka att det var bättre förr när ingen visste vad som pågick i huset ute i skogen.

— Jag tar en dag i taget. Men när jag gör saker som att sitta i soffan och se på teve — för Kjell fick Marie bara sitta i fåtöljen — eller köper pizza till middag. Då tänker jag: vad skulle han säga om han såg det.

Hon har åter knutit kontakten med sina vänner och kan numera ringa till sin mormor hemifrån. Hon har rest tillsammans med sina barn.

— Jag har mera tro på framtiden idag. Jag vet att jag klarar mig utan en man. Världen består inte av parförhållanden. Man blir inte hel bara för att man har en karl vid sin sida. Och absolut inte en som gör så här. Det jag kan säga är att jag är skadad men inte knäckt. 

Fotnot: Personerna i texten heter annat
i verkligheten.