Den sammanställning som Kommunal gjort visar att ett 80-tal avtal är helt klara. Och siffrorna tyder på att rond två i lönekampen gett i snitt en halv procent mer än det centrala avtalets 3,95 procent.

I Västerbottens landsting blev det 5,2 procent, och i exempelvis Vilhelmina och Dorotea kommer lönerna att höjas med 1 300 kronor i månaden för samtliga tillsvidareanställda. Och för grupper som hade en lön på 14 000 kr i månaden blir det en löneökning med 9,28 procent.

Sunne i Värmland rapporterar 9,34 procent och att de inte gör någon uppdelning på vård och andra grupper.

Det lyckade utfallet av det lokala varvet har lett till att Kommunal tagit in på Metall så att klyftan mot industriarbetarna minskat med cirka 2-2,2 procent. När Kommunal och arbetsgivarna gjorde upp i våras var prognosen 1,7 procent.

Det är ett bra betyg åt de lokala förhandlarna och visar även värdet av att ordet lägst stod inskrivet i avtalet. Förhoppningsvis blir dessa avtal någon sorts norm även för de kommuner och landsting som ännu inte är klara, även om en del av de senaste uppgörelserna varit snålare, i alla fall de ettåriga. Det är hög tid att göra upp nu, så att kommunalarna får ut sina lönelyft före jul! Det är förstås viktigare med ett bra avtal än en snabbt avtal. Men nu borde det vara färdigförhandlat.

Alla grupper har inte fått lika mycket. Det centrala avtalet förordade att vårdens grupper skulle få mest. Detta är inget facket har krävt, utan är arbetsgivarens önskan och det är bara att hoppas att en del snedsitsar kan rättas till även under år två.

Nästa år är det dags för rond tre i kommunalarnas lönekamp. Då gäller det nämligen de drygt 70 000 privatanställda medlemmar som ingår i LO-förbundens kommande samordnade avtalsförhandlingar. Även dessa innehåller låglönesatsningar där de som tjänar minst ska garanteras de högsta lyften.

Chefen för Medlingsinstitutet, Anders Lindström, har redan uttryckt sin oro för låglönekraven, eftersom arbetsgivarna är emot låglönesatsningar. Dessa är ”lönedrivande”, det vill säga de höjer lönerna åt hela kollektivet på sikt. Och det kan göra det svårare att höja sysselsättningen, säger han i SvD
(7 november 2003). En underlig åsikt.

En sysselsättningsökning i ett välfärdsland måste ju kunna tåla att klyftorna mellan hög- och lågavlönade minskas. Om systemet inte klarar att städare, bussförare, barnskötare och asfaltläggare får anständiga löner, då är det fel på modellen och inte på dem som gör jobbet! Då måste de som leder detta land fundera över vad de håller på med. Och om de håller på med någonting.