Stig-Arne och Eva är irriterade över att det talas så mycket om utökade resurser till landstingets slutna vård.

När psykiatrireformen trädde i kraft fördes ett stort ansvar för psykiskt långtidssjuka över på kommunerna.

I Enskede-Årsta har två vakanta tjänster som boendestödjare inte ens tillsatts sedan två år tillbaka.

Nattpersonalen kommer nu att få jobba två och två i stället för tre. Många människor är enormt ensamma i sina lägenheter och med tre personer på natten har det varit möjligt att ibland ordna videokvällar, grilla eller äta kräftor.

Även på dagen har aktiviteterna successivt minskat. Förr hann skötarna med att ta med några till badstranden eller göra något annat tillsammans med dem. Det blir alltmer sällan.

— Vårt mål är att de här personerna ska må bra, att de håller sina psykoser i schack och slipper hamna på något dyrt privat behandlingshem ute i landet, säger Stig-Arne som tycker att det är ansvarslöst att spara på boendestödjarna med över 20 procent. Facket har sagt nej i MBL-förhandlingar, men det hjälpte inte.

Både han och Eva berättar om vad oerhört mycket tid och kraft som går åt att skapa en förtroendeingivande atmosfär bland dem de stöttar. Många har varit inlagda på mentalsjukhus som tonåringar. Slitsamt och krävande, ja visst, men de får också något tillbaka. De älskar sitt jobb. De har lyckats avstyra, med sin närvaro, sådana som har gått ut och hotat människor med kniv.

Både Eva och Stig-Arne tycker trots allt att samarbetet med landstinget har blivit bättre, men att det nog vore bättre med en enda organisation.

Förr kunde de följa den psykiskt sjuke på ett annat sätt inom vårdkedjan, till avdelningen och sedan hämta honom/henne där.

Landstinget har nu det medicinska ansvaret och kontaktpersoner för att sköta den delen.

Båda förstår att slutenvården naturligtvis behöver resurser men tycker att debatten blir snedvriden.

— Det är att börja i fel ända att inte ge oss mer resurser, för intentionerna med psykiatrireformen är bra men de måste förverkligas.
Tyvärr, säger de, ser inga politiker att vi inte går hem till samma misär dagligen. Vi möts inte jämt och ständigt av åtta soppåsar, gamla bananskal och mögliga limpor som aldrig kastats.

— Vi ser förändringarna — även till det bättre.