”Är det inte en mänsklig rättighet att få uttrycka sig på sitt eget modersmål?” Frågan ställdes till Diskrimineringsombudsmannen, DO, av Anneli Vesanens dotter när Anneli förbjöds prata finska på sina lunchraster.
— Alla andra kan läsa eller vila sig på lunchrasten, men jag och min arbetskamrat får inte prata vårt språk med varandra, säger Anneli.

I december förra året frågade Annelis arbetskamrat om hon ville följa med till kyrkan och sjunga finska julsånger. Visst, Anneli var ledig den dagen och tyckte att det skulle vara roligt. Att samtalet var på finska upprörde den tredje arbetskamraten i personalrummet. Hon klagade hos arbetsledaren.

— När hon blev arg på oss i personalrummet sa jag: ”vi pratar inte om er, vi pratar om kyrkan”. Men hon sa att hon kände sig utanför.

Efter den händelsen förbjöds alla andra språk på lunchrasten av arbetsledaren. Hon uppmanade också sina anställda att de skulle tala om varje gång någon talade annat språk än svenska. Språkförbud var något nytt för Anneli som tidigare har arbetat i Hälsinglands väverifabriker i 32 år.
— Hur kan de säga att vi inte får prata? Varför sätter de sådana regler för oss? På fabriken var det ingen som förbjöd oss att tala finska.

Att ringa privata samtal gick bra på servicehuset så länge de var på svenska.

— När jag pratade finska med min man eller med mina döttrar i telefon, kunde arbetskamrater ropa att jag skulle prata svenska så de på andra sidan luren kunde höra det. Men de samtalen är ju privata.

För henne som alltid har talat finska med familjemedlemmarna skulle det kännas jättekonstigt att plötsligt börja tala svenska. Likaså med den arbetskamrat som kom från Finland, berättar Anneli.

Rädslan över att trakasserierna skulle bli värre gjorde att Anneli och hennes arbetskamrat väntade med att gå till facket. Först tre månader efter händelsen hörde de av sig till sin sektion. Men där fick de inte det stöd som de hade hoppats få.

Maria Hansson är ordförande på sektion 22 i Kommunal Hudiksvall. Idag anser hon att de inte har gjort tillräckligt. Att det inte gick att hitta ett gemensamt mötesdatum för alla inblandade var en orsak. Och att händelsen kom till hennes kännedom först i mars samtidigt som konflikten och strejken försvårade arbetet.

— Vi kunde ha drivit det hårdare. Man sätter sig in i diskrimineringslagarna först när någon drabbas. Men vi ska vara stöd när medlemmarna inte mäktar själva och de ska känna sig nöjda. Vi måste titta på vad vi kan göra bättre så att det inte upprepar sig. Till exempel att förstärka facket på arbetsplatserna och göra arbetsplatsombuden synligare, säger Maria Hansson.

Men kränkningarna pågick och till slut skrev Annelis dotter ett brev till DO och gjorde en anmälan om diskriminering på arbetsplatsen. Hon ställde också frågan: ”är det okej att de som talat sitt modersmål kan och ska förvänta sig repressalier för att ha gjort så?”

— Det är egentligen tragiskt att jag skulle behöva agera ombud. Men det är nog vanligt bland barn till invandrare att man är ombud för sina föräldrar. Det är viktigt att få en upprättelse. Det här är diskriminering och facket gjorde ingenting. Jag trodde att de skulle ta tag i det direkt. Men de gömde sig, säger dottern Ann-Marie Sandberg.

Anneli Vesanen arbetar inte kvar på servicehuset. Hon saknar arbetet med de gamla, men det är ingen idé att gå tillbaka, tycker hon.

— Jag har ofta tänkt på händelsen och mår inte bra av det. Chefen har behandlat oss illa. Därför borde facket tala med henne. Finska är ju mitt språk. Jag gör inte det för att reta andra, utan för att jag kan uttrycka mig bäst på det.